26.9 2019 Mitt barn kommer hem med sitt första provvitsord. Tankarna börjar virvla runt i mitt huvud. Hur var det nu man skulle reagera så att man samtidigt som man undviker att sänka barnets självkänsla också stödjer lärandet? Jag andas djupt några gånger. Mitt barn stirrar på mig och väntar på en reaktion. Till sist klämmer jag fram frågan om hur hen själv tyckte det gick och hoppas det var det rätta sättet att reagera. Neutralt och icke-kritiskt, men samtidigt uppmuntrande med betoningen på att barnet lär sig för sin egen del och inte för min, eller någon annans för den delen. Eller? Samtidigt som läroplanen betonar den individualiserade bedömningen och de egna målen ställer jag mig ändå frågan om jag, eller vi, har rätt att avgöra vad som är “good enough” eller är det ändå till syvende och sist de sociala normerna och förväntningarna som dikterar villkoren för vad som är en godtagbar prestation. Mitt barn ser på mig oförstående “Jag gjorde ju tre fel”. Jag försöker trösta med att “Jo, men du gjorde 27 rätt och de här tre felen kan säkert lära dig något nytt. Om du funderar vad felen berodde på, kan du undvika dem nästa gång.” Samtidigt bankar jag i tankarna mitt huvud i väggen. Nu har jag ju igen fokuserat på felen, inte på helheten eller det som gick bra. Enligt den positiva psykologin behöver vi 3–5 gånger mer av något positivt än något negativt för att det ska bli en balans och vågskålen inte tippar mot det negativa. Hur ska jag uppmuntra mitt barn så att balansen bibehålls?
Bedömningen påverkar starkt vår bild av oss själva. Vi kan uppleva den oberättigad och felaktig, men så småningom internaliserar vi andras bedömning av oss och tron på vår egen självskattning avtar. Hur kan jag som förälder stödja mitt barns tro på kraften av “ännu”? Det vill säga det som Carol Dweck kallar mindset. Personer som tror på sin förmåga att lära sig, trots att något känns svårt just nu, har påvisats klara sig bättre i livet på många olika plan. Medan personer som tror att förmågan är en given egenskap inte är motiverade att jobba lika hårt för att bli bättre, eftersom de inte tror de kan bli det. Jag tänker då hur bedömningen i skolan lätt klassificerar barnen i olika grupper: de som är bra på matematik, de som har ett gott språk, de som gärna tar till orda i klassen, de som är snabba att springa, de som kan rita osv. Vare sig vi vill det eller inte är de här bedömningarna något som följer med oss i livet, på gott och på ont.
Läroplanen lyfter upp vikten av att alla barn ska känna sig kompetenta och delaktiga i sitt lärande. Men hur ska jag som förälder stödja dem, då jag knappt förstår hela bedömningsmodellen som tillämpas i skolorna idag? Jag har ju vuxit upp med en modell där slutbetyget var medeltalet av provvitsorden under läsåret. Vad jag gjorde utöver det spelade mindre roll. Förvisso kunde jag ana mig till att gott uppförande kunde höja vitsorden lite också i själva skolämnena. Det visar hur viktigt det är med tydliga bedömningskriterier och rättvis bedömning i skolan. Personligen tycker jag flera ämnen kunde bedömas på en skala från “har inte försökt” till “har gjort sitt bästa”, själva prestationen spelar mindre roll bara man lärt sig arbetssätten. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att själva bedömningen (den formativa, summativa, verbala eller numerära) bara är en liten del av det hela. De känslor som bedömningen väcker får man oftast klara av att hantera på egen hand. Och känslorna finns med i allt lärande. Som förälder har jag inget behov av att lägga mig i hurdant vitsord mitt barn får, men jag behöver verktyg för att hantera de känslor bedömningen oundvikligen medför så att jag kan stödja mitt barn i att utvecklas till en kompetent individ som tror på sin förmåga att kunna lära sig.
Katarina Perander-Norrgård
