30.10 2019 Besökte häromdagen ett seminarium som hade rubriken ”Rasism i den finlandssvenska skolan”. Lämnade seminariet med ett myller av tankar.
Seminariet hade samlat många sakkunniga, föräldrar och barn som kände till de här frågeställningarna väl. Hörde uttalanden om att det inte är lätt att vara det enda barnet med annan hudfärg i en liten svenskspråkig skola, att det är lättare att vara flera i en större skola. Då betraktar man frågor som rasism i ett större sammanhang så att det inte bara handlar om en enskild individ.
Det mest tankeväckande var att höra Jasmine Kelekays anförande. Hon gav bemötandet av den lilla eleven i den finlandssvenska skolan en referensram, genom att berätta vad rasism är, också i ett historiskt sammanhang och hur den kan ta sig i uttryck. Det godmodigt nyfikna om den vackra hudfärgen och lockarna, eller uttalanden om hetsigt sydländskt temperament, kan upplevas som en del av något som kan kallas för dold rasism. Kelekey påpekade att det de facto inte finns enskilda raser, men det är ändå viktigt att se hur historien och t.ex. kolonialismens arv har skapat stereotypa uppfattningar som också påverkar vår kultur och via den vårt tankesätt ännu idag.
Jasmine Kelekay, som vuxit upp i Finland, är doktorand vid University of California. Hon studerar sociologi och är särskilt intresserad av frågor om rasism. ”Det finns strukturell diskriminering i den finländska skolan och samhället gällande ras och rasism, som borde synliggöras”, säger Kelekay. I skolvärlden, både bland elever, lärare och föräldrar, finns det en oförmåga att uppfatta rasism. I de nordiska länderna, inte minst i Finland och de små finlandssvenska sammanhangen finns det en kollektiv färgblindhet. Den innebär att man inte vågar se frågan om ras som ett tema, utan väljer att tala om invandring, religion och kultur i stället. Det känns helt enkelt obekvämt att tala om rasism, och därför undviker man det. Ett exempel är att man i en skola kanske nystar upp ett enskilt mobbningsfall med traditionella konfliktlösningsmetoder, utan att se att det är rasism som ligger i bakgrunden. Man talar om kulturella skillnader utan att våga se att det finns förutfattade meningar om ras. Det leder till att man är i den konstiga situationen att man medverkar till rasism, genom att undvika att tala om den, säger Jasmine Kelekay. Hon efterlyser mera diskussion och fortbildning om rasism för lärare och föräldrar. Det är bra att diskutera med eleverna och ge ord och uttryck att tala om rasism. Via orden kommer vi åt att tala om rasism, så att man talar på ett uppbyggande och respektfullt sätt. Det är också viktigt att det barn eller den unga själv som blivit utsatt för rasism blir hörd och tagen på allvar. Genom att lägga ord på och begrepp om rasism kommer vi också åt den så kallade ”vithetsnormen”, modellen som långt finns i läromedel och omedvetet i det kollektiva tänkandet.
Jag upplever att föreningen DIVas seminarium tog upp många viktiga frågor som det är bra att diskutera på en bredare front än tidigare inom de finlandssvenska skolorna och föräldraföreningarna. Vi måste våga se rasismen och bryta tystnadens kultur.
Maarit Westerén
Seminariet ”Rasism i den finlandssvenska skolan” arrangerades av föreningen DIVa Föräldrar för diversitet – Vanhemmat moninaisuuden puolesta i Helsingfors 28.10 2019.
