26.11 2019 “Stickers solve no problems and teach no skills.” Det sade barnpsykologen doktor Ross W. Greene inför en fullsatt publik i Helsingfors i november. Det fick mig att tänka på diskussioner jag haft med mina barn. Inte om klistermärken utan om Wilma-anteckningar. En tid fick endast ena av barnet beröm på Wilma medan det andra inte fick något alls. ”Varför får jag aldrig höra att jag gör något bra?”. Jag insåg snart att det här berodde på skillnader mellan hur lärarna använde Wilma. Så småningom började lärarna fokusera på att ge beröm och lyfta fram styrkorna för båda barnen. Just det som förespråkas inom den positiva psykologin. Som förälder blev jag ju glad över berömmet. Ända tills jag frågade barnen vad de gjort som föranledde berömmet. Ingen aning, var svaret. Jag upprepade frågan vid ett antal tillfällen och fick alltid samma svar. Då började jag fundera om systemet verkligen fungerar som det ska. Det är ju inte jag som behöver veta att de kämpat bra eller varit aktiva i skolan. Jag köper inte heller argumentet om att allt ska dokumenteras med tanke på bedömningen, för allt dokumenteras ändå inte. Men om barnen inte själva vet vad de gjort bra så har väl berömmet ingen betydelse? Efter ett tag börjar barnen förväntansfullt fråga om jag läst på Wilma hur bra hen jobbat. Nej, svarar jag, det har inte kommit någon Wilma-anteckning idag. Snopet tittar barnet ner och säger att det inte är någon idé att försöka om det inte syns på Wilma. Varningsklockorna inom mig börjar ringa. Hade Wilma blivit deras mätare för vad som är bra eller dåligt och vad det lönar sig att göra och vad undvika? Vad gör vi med barnens inre motivation och viljan är lära sig om de yttre belöningarna är det de strävar efter?
För drygt hundra år sedan då det behavioristiska synsättet tog fart inom psykologin ville forskarna ta reda på vad som leder till ett visst beteende. Psykologen B. F. Skinner lade därmed grunden för det vi ännu idag använder i form av belöningar och bestraffningar. Hans verk spred sig inte bara bland beteendevetarna utan började tillämpas i allt högre grad också inom pedagogiken. Ni vet, efter fem stjärnor har vi knytkalas. Eller låt barnet sitta avskilt med sin ilska så lär det sig att behärska sina impulser. Det behavioristiska synsättet mötte sedermera skarp kritik bland beteendevetare eftersom det inte beaktar andra dimensioner såsom individens fria vilja, motivation, känslor och tankar. För att inte tala om det sociala samspelets inverkan. Ändå dras mina tankar till hur allmänt olika belöningssystem ännu används i skolorna idag. Det kanske inte längre är just klistermärken som är moroten, men har inte Wilma tagit över där klistermärkena slutade?
I dagens samhälle där vi alla ständigt står under luppen och blir kritiserade och värderade är det viktigt att lyfta fram det goda. Men Ross W. Greene pekar på skuggsidan med allt beröm. Han menar att de som redan klarar sig bra tenderar att få mycket beröm, medan de som inte gör det blir utan. Därmed växer skillnaden mellan ”de lyckade” och ”de misslyckade”. Samtidigt vill han flytta fokus från beteendet till de bakomliggande orsakerna till ett visst beteende. Orsaken till icke-önskvärt beteende i skolan hänger ihop med att barnet inte kan uppfylla de förväntningar som vi vuxna har på barnet. Vissa förväntningar på lärandet står skrivna i läroplanen, men vi har också många förväntningar utöver lärandemålen. Att barnet inte klarar av att möta förväntningar beror inte på att hen inte vill, utan på att hen inte kan, menar Greene. Vår roll som vuxna blir då att förstå vad det är barnet inte kan: att utöva ett visst beteende, att kommunicera, att reglera känslor, att vara kognitivt flexibel eller att ha social förmåga. Inte varför, utan vad. Vi kommer aldrig åt det bakomliggande problemet så länge vi fokuserar på själva beteendet, eller symptomet av problemet, hävdar Greene. Det låter så självklart. Ändå är exemplen otaliga då vi som vuxna brukat makt för att få barnen att bete sig enligt vårt önskemål. Grunden i tillvägagångssättet för att hjälpa barn som Greene förespråkar är att barnen är delaktiga. Hela vägen.
Vissa bakomliggande orsaker gör vi bäst i att ignorera, ifall det inte visar sig att just de är de ”ouppklarade problem” Greene talar om. I vår strävan efter att kontrollera de intryck vi får tar vi oss till förenklingar och vi drar slutsatser om orsak och verkan. Men som Greene säger, så måste vi lägga dessa förenklingar åt sidan då vi vill hjälpa ett barn att lära sig möta de förväntningar det ställs inför. Han kallar det ”assumptionfree living” eller ett liv fritt från förutfattade meningar. Vårt jobb som pedagoger eller föräldrar är inte att veta, vårt jobb är att ta reda på. Vi gör inte barnen respektfulla och lydiga genom att belöna eller bestraffa dem. Vi gör det genom att visa dem omtanke och en vilja att hjälpa dem att lära sig, växa och utvecklas. Detta kan vi göra genom att vara närvarande, lyssna, vara nyfikna och ställa frågor. Att stanna upp vid de stunder Greene kallar för ”human moments”, de stunder då vi är medmänniskor i all vår sårbarhet.
Men hur ska vi hinna, undrar vi redan stressade och jäktade vuxna som har barn eller möter barnen i vårt arbete. Jag tror att vi nog hittar tid för det vi vill ha tid för. Jag tror också att den tid vi investerar betalar sig flerfaldigt tillbaka i framtiden, eftersom det tar mycket längre tid att reparera en skada än att förebygga den. Och jag tror på att lyfta fram det positiva hos alla barn. Men jag tror också att berömmet ska vara äkta, inte ett spel för galleriet.
Katarina Perander-Norrgård
