10.12.2019
Förra veckan deltog jag på De finlandssvenska integrationsdagarna. Jag fick berätta om projektet Varje förälder och ta del av flera intressanta presentationer. Under dagen kunde nog konstateras att det finns kunskap och mycket engagerade människor, när det gäller integration i Svenskfinland. Fastän det är vanligast att en invandrare får lära sig finska i första hand, lyftes också svenska fram som ett bra alternativ. En skämtsam motivering till att välja svenska framom finska som första språk, var bland annat en längre livslängd och körsång!
En av talarna under dagen var forskare Mahdi Hamidi. Han lyfte fram betydelsen av något han kallade “sense of belonging“. Detta kan säkert betyda olika saker i olika sammanhang, men nu tänker jag reflektera över det från ett föräldraperspektiv och via en liten tankelek för dig som läser det här. Under hans presentation visade han bilden som finns nedan. Se på bilden nedan och fortsätt sedan läsa.
Jag antar att du som läser denna blogg högst antagligen är en finlandssvensk förälder som är född i Finland. När du tänker på dig själv som en av föräldrarna i ditt barns dagis eller skola, vilken plupp är du på bilden? Har du en känsla av samhörighet i detta kollektiv? När du tänker på de andra föräldrarna, kan du känna igen någon som kanske tillhör det yttre fältet, eller till och med finns i en helt egen grupp? Finns det exkluderande mekanismer i föräldrakollektivet? Hur tror du att föräldrar kan jobba tillsammans för att de gråa och färggranna plupparna ska känna en samhörighet?
För en förälder från ett främmande land utgör barnets daghem eller skola en väldigt naturlig koppling till det finländska samhället. Det kan erbjuda en möjlighet att uppleva samhörighet och ge en kontext i det nya landet. Genom att se varandra och prata med varandra, oberoende bakgrund kan varje förälder bidra till känslan av samhörighet. För föreningar har vi också här samlat en lista på saker man kan tänka på för att beakta mångfalden när man ordnar ett evenemang.
//Linda
