13.8.2020 Det är med skräckblandad förtjusning jag sett mitt äldsta barn växa ikapp mig under våren och sommaren. I höst tar han första steget in i den ”stora världen” då han börjar i högstadiet, känns det som. Lågstadiet i vår egen närmiljö känns som en trygg bubbla jämfört med högstadiet som inte bara ligger på en timmes avstånd hemifrån, utan dessutom inne i stan, långt från den förortstrygghet vi vaggats in i. De flesta föräldrar minns säkert sin högstadietid, på gott eller på ont, som en tid som präglas av osäkerhet och starka känslor, ett pendlande mellan att vara barn och samtidigt vilja vara så vuxen, men samtidigt en spännande tid då man blir mera självständig och det sociala nätverket växer markant. Men jag kan inte minnas att jag skulle ha bekymrat mig för framtida yrken redan under högstadietiden. Att passa in och lära mig det sociala samspelets spelregler tog nog största delen av min tid och uppmärksamhet. De som går i högstadiet idag har en helt annan press på sig. Ska man välja gymnasieutbildning eller yrkesutbildning. Om man väljer gymnasiet så ska man satsa på lång matematik som värdesätts högt i antagningen till högskolor eller ska man istället läsa flera språk. Under hela lågstadietiden har framtiden känts långt borta, för långt borta för att använda tid på att ens fundera på, men nu inser jag att de tre åren i högstadiet kommer att gå snabbt och besluten om framtiden kommer tidigare än jag skulle vilja.
Som förälder tror jag det är viktigt att vara lyhörd när den unga funderar kring sin framtid och också veta att inga dörrar stänger vägen för en högskoleexamen eller till och med en doktorsexamen, om det är vad man strävar efter. Att inte heller överföra sina fördomar eller egna framtidsvisioner är viktigt. Genom min egen forskning har jag lärt mig att det viktiga inte är exakt vad man lär sig utan hur man lär sig. Goda lärstrategier hjälper hela livet, i allt vi företar oss, om det så är en kurs i samba, att sticka en socka eller att lära oss ett nytt språk. Det är de här lärstrategierna jag vill kunna stödja hos min blivande högstadieelev. Bara han vet hur han lär sig och vad som motiverar honom är han redan en god bit på väg. Under vårens distansundervisning ställdes stora krav på självdisciplin och målmedvetet arbete och jag hoppas han inte glömt alla de här nya färdigheterna under sommaren.
Ett orosmoln jag har svårt att låta passera när hösten närmar sig är coronapandemin som fortfarande pågår. Hur påverkas de sociala relationerna, den viktiga kompetensen som utvecklas så mycket i högstadiet? Hur påverkas lärandet? Med alla nya ämnen som ofta behöver närundervisning för att poletten ska trilla ner. Jag minns våra laboratorieövningar under kemilektionerna då vi experimenterade med butansyra så hela skolan luktade och stanken satt i hela vägen hem. Jag minns hushållsläratimmarna när vi tillredde rå maräng, som fick mig att undvika ägg lång tid framöver. Och jag minns när vi obducerade en lake, som dessvärre farit illa, och jag inte ännu heller tål lukten av fisk. Men alla dessa minnen är kopplade till något vi gjort tillsammans. Hur ska den här gemenskapen skapas då eleverna ska undvika närkontakt och i värsta fall närundervisning? Hur ska jag som förälder vara delaktig i en ny miljö jag kanske inte ens får besöka en lång tid framöver?
Jag vill ändå tro att också den här pandemin kommer att dra över, förr eller senare. Vi har blivit påminda om hur mycket vi tagit för givet på så många olika sätt och jag hoppas vi kan bära med oss nya insikter och kanske ett nytt sätt att se på vår tillvaro. Och jag tröstar mig med att min blivande högstadieelev inte vet vad han går miste om. Det kanske blir lika bra ändå.
Katarina Perander-Norrgård
Rådgivare vid Förbundet Hem och Skola
