29.10.2020
På den senaste tiden har jag tänkte mycket på hur skolan och hemmet kan stöda barn med inlärningssvårigheter. Skolan och hemmet ska naturligtvis samarbeta, men hur ska man göra i praktiken?
För en förälder syns barnets inlärningssvårigheter på många sätt. När det handlar om sådant som berör skolämnen är ofta läxläsningen en situation då utmaningarna blir märkbara. I värsta fall blir läxläsningen ett slagfält för hela familjen, där föräldern genom belöning, mutor och straff försöker få barnet att öva på det som är svårt. När läxan väl är avklarad, eller att man alternativt givit upp och lämnat den ogjord, vill man kanske inte bearbeta upplevelsen med läraren. Det skulle ändå vara bra att göra det och nu ska jag berätta varför.
Under hösten uppdateras ofta elevernas individuella planer och deras stödbehov ses igenom. Lärarna behöver då värdefull information av just dig som är förälder. När eleven kommer till lektionen med en välgjord läxa, ser inte läraren den ansträngning som ligger bakom att läxan blivit gjord. Då skulle det vara viktigt att föräldern ger sitt perspektiv på hur lätt eller svårt barnet har med skoluppgifterna. I en elevgrupp kan det ta länge att upptäcka ett barns specifika utmaningar, medan man som förälder ofta ser mera. Barn jämför sig också med klasskompisar och kan därför i klassrumssituationen dölja att hen inte har förstått någon viss sak.
Läraren och förälder skall tillsammans hitta sätt att motivera och stöda barnet i inlärningen. I bästa fall kan samma metoder användas i båda inlärningsmiljöerna och ribban vara på samma nivå både i skolan och hemmet. Mitt råd till föräldrar är alltså att kontakta läraren, t.ex. via Wilma eller telefon, och berätta hur du tycker att det går för barnet. Det kan handla om små saker som ändå kan spela en stor roll för barnets skolvardag!
//Linda Björkgård
Projektplanerare i projektet Varje förälder och speciallärare
