3.12.2020 När vi visionerar om det framtida samhället dyker digitaliseringen upp som lösningen på alla våra problem. Så också inom skolan. Kontakten mellan hem och skola sköts i de flesta skolorna i Finland som bekant av den digitala dinosaurien Wilma.
Med jämna mellanrum dyker det upp frustrerade “Wilmaföräldrar” i mitt flöde “Kan vi typ crowdsourca en användarvänlig utmanare till Wilma? Jag kan bidra med att baka muffins”. En annan beklagar sig över att hen verkligen inte är intresserad av att veta om barnet har glömt en penna hemma eller suttit och vickat på stolen. Det är väl en sak som kan göras upp mellan lärare och elev. En tredje gör sig lustig över hur det skulle se ut om Wilma användes som dagligt rapporteringssystem på våra arbetsplatser “olovlig frånvaro i 15 min”, “snarvlar oväsentligheter med kolleger” eller “deltog aktivt i palavern”.
År 2014 kom den första officiella mobilversionen av Wilma ut (det finns inofficiella som är mera användarvänliga) och idag har den över 1 miljon nedladdningar bara i Google Play. Recensionerna av appen är ingen smickrande läsning, bland androidanvändarna får den ett totalbetyg på 2 av 5 och på appstore 3 av 5.
Hur kunde det gå så här snett ? Jo, Wilma byggdes aldrig för att vara ett kommunikationsverktyg eller en användarvänlig mobilapp, utan baserar sig på ett system från år 1986 som utvecklades för att hjälpa skolor att göra upp deras scheman. Sedan har den med tiden blivit ett allmänt skoladministrationsverktyg där kommunikationsbiten har klistrats på som ett litet bihang.
Den haltande funktionen i appen kan alltså inte direkt skyllas på läraren, ger man någon ett trubbigt verktyg blir resultatet därefter. För rena informationsärenden är Wilma okej men då det gäller en levande dialog finns det uppenbara brister.
Jag har det stora nöjet att kunna följa med min frus undervisning. Hon använder en annan app för kommunikation med både föräldrar och barn. Varje dag får föräldrarna rapporter om vad som händer i skolan med foton, videon, texter och möjlighet att kommentera det egna barnets arbeten. Det är tumme upp och hjärtan och givande tvåvägskommunikation mellan både lärare och elev och föräldrar och lärare. Dessutom i ett visuellt och användarvänligt paket.
Oj så jag skulle vara glad att få ett Wilmameddelande i stil med “Läs din sons essä, han var så välformulerad idag”. Eller “Matias du måste kolla det här provsvaret, visst har killen din analytiska svar?”
Är det så illa som jag får det att låta? Nej, det finns forskning om Wilma som visar att vissa lärare trots allt får kommunikationen att fungera så att föräldrarna upplever den som värdefull. Resultaten av forskningen är till synes relativt självklara. Den visar bl.a. att man skall undvika negativ feedback om den inte samtidigt är lösningsinriktad. Att svåra saker skall avhandlas IRL eller per telefon. Och att man skall vara generös med positiv respons.
Men kan Wilma utvecklas till att bli en app med liknande kvaliteter som t.ex. Seesaw? Jag är tveksam eftersom det i grunden inte är utvecklat för det. Det är som att tro att surfande på skatteverkets sidor skulle kunna bli lika lockande som att hänga en kväll på Netflix.
Men visst skall vi hoppas att Wilmas apputvecklare får en nytändning, att en konkurrent dyker upp eller att Finlands samlade föräldrar ställer till med ett sjuhelvetes muffinsbak.
Matias Jungar
