Att barn bryr sig om hur de ser ut är ingenting konstigt, men som förälder gäller det ändå att ha känselspröten ute när det kommer till barnets förhållande till mat och den egna kroppen.

När är det skäl att reagera på missade måltider, förändrat beteende och godisstrejk?

– Ätstörningar utvecklas på ett sätt så att de först inte är ett problem, utan ett verktyg för att hantera ett annat problem. Det är vanligt att man tänker att om jag går ner ett kilo i vikt så händer det ena eller det andra. Ätstörningen blir en lösning på illamåendet, man börjar bygga in en betydelse i utseendet. Sådana tankegångar är upplagda för problem, säger Rasmus Isomaa, universitetsforskare och docent i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi och verksamhetsledare vid Fredrikakliniken i Jakobstad. 

Fredrikakliniken ansvarar för ätstörningsvården i Jakobstad med omnejd, men hit kommer även klienter från andra delar av landet. En del är vuxna, vissa är fortfarande barn. Vanligast är det att insjukna i anorexi i åldern 13–19 år, bulimi 16–25 år medan hetsätning vanligen drabbar personer i vuxen ålder. Gemensamt för dem alla är att problemen ofta bottnar i osäkerhet, oro och utseendefixering, patienterna upplever ofta att endast genom att kontrollera sin kropp kan de bli accepterade.

Utifrån ser man inte de här tankarna, det är först då förändringarna i ätandet kommer in som beteendet blir synligt. Därför är det viktigt att som förälder ge akt på hur barnet pratar kring mat och om hen kanske börjar undvika vissa matsituationer eller näringsämnen. Förr talade man mycket om att undvika fett, i dag handlar det främst om kolhydrater och socker. Det kanske börjar med småsaker som att det inte längre smakar med pasta och bröd, barnet kanske inleder en godisstrejk.

– Det är en viss oskyldighet i godisstrejkandet, men som förälder får man också ifrågasätta. Vad är motivet? Märker man att något börjar verka skumt får man som vuxen ganska snabbt gå in och reagera, ta ansvar. Barn behöver alltid ett ordentligt energiintag. De ska orka med så många saker: skola, hobbyer, kompisar och så vidare. Ett barn som inte lider av överviktsproblem ska inte gå ner i vikt, säger Isomaa och fortsätter:

Barn med viktproblem ska inte banta och fokusera på viktnedgång utan stödet ska syfta till långsiktigt hållbara förändringar, alltså god måltidsrytm och aktiv, lustfylld vardag.

Också pojkar drabbas

En annan problematik är det stora mörkertalet kring pojkars ätstörningar. I dag finns ett allt tydligare fokus på mäns kroppar än tidigare och statistik visar att ungefär 20 procent av personer med ätstörningar är män. Ändå är det något som gör att pojkar inte får hjälp.

– Kanske är det så att man inte känner igen pojkar i beskrivningen av en ätstörning, men måste en ätstörning se lika ut hos alla? Måste en ätstörning alltid innebära en strävan efter en slank kropp, eller kan det handla om att man försöker bygga exempelvis en muskulös kropp med en så låg fettprocent som möjligt? Det här är frågor som gör att vi behöver bredda sättet vi ser på ätstörningar.

Isomaa menar att den stora förändring som skett under de senaste tio åren är den enorma mängden bilder vi exponeras för. Vi ser bilder på andra, vi delar bilder på oss själva. Vi vet inte huruvida barn blivit mera utseendefixerade, men vi vet att de har mer möjligheter att exponeras och att exponera sig.

– Barn har alltid brytt sig om sitt utseende. Skillnaden är att avstånden krympt. I dag kan du följa vem som helst på sociala medier som en kompis, kändisar kommunicerar direkt till sina följare och uttrycker sina åsikter helt ofiltrerat. 

Som konkret åtgärd föreslår Rasmus Isomaa att man som förälder diskuterar med sina barn hurdana konton det är okej att följa. Genom sådana diskussioner får man också en möjlighet att vara med och kolla vad som sker på de plattformar där barnet vistas.

Man får vara den besvärliga föräldern, man får vara föräldern som går in och kollar.

– Tänk att man heller inte släpper iväg sitt barn till vilka ställen som helst i verkliga livet, så varför skulle man inte ta sitt ansvar och begränsa var barnet rör sig på sociala medier. Märker man att något är konstigt är det viktigt att man reagerar.

Behandling har effekt

På Fredrikakliniken finns en dagavdelning och en poliklinik. De flesta klienterna får vård på polikliniken där man gör ungefär ett besök per vecka kombinerat med rådgivning och handledning för föräldrarna.

– En utmaning med barn som insjuknar är att de kanske inte hunnit utveckla ett abstrakt tänkande och därför har svårt att distansera sig från sina tankar. Vissa är i väldigt dåligt skick när de kommer in och kan behöva en vårdperiod på sjukhusavdelning. När ätandet kommer igång igen börjar man se att kroppen återhämtar sig. Då kommer också normalt mera ångest in i bilden och den stora utmaningen är att få patienten att fortsätta äta då vi inte finns med. De flesta har viljan men är livrädda för att gå upp i vikt och förlora kontrollen över ätandet, men allra flesta börjar må bättre. Behandling har effekt, säger Rasmus Isomaa.

Text och foto: Catrin Sandvik

Tidningen Hem och Skola 2/2021