4.5.2021. Under de senaste veckorna har jag deltagit i möten under vilka beviljande av stipendier varit på agendan. Jag märker att jag grubblar ganska mycket på det här, stipendier. Att jag är mamma till barn i skolåldern har väckt både nya och gamla tankar.
Låt mig säga det först, att jag naturligtvis inte har något emot att man belönar barn och unga för gott arbete och goda framsteg och för annat immateriellt som till exempel att vara en god kompis.
Det som gör mig fundersam, det är att det är så få som får ett stipendium.
I synnerhet för barn i lågstadiet kan det vara svårt att helt och hållet greppa de motiveringar som ges för de olika mottagarna. Barnen kanske omfattar motiveringen, men anser samtidigt att de själva gjort ett minst lika gott arbete. Eller åtminstone gjort sitt bästa utgående från de förutsättningar de själva har.
Jag kommer inte ifrån tanken att det är en stor del av hela klasser som efter vårfesten känner att de inte gjort tillräckligt bra ifrån sig. Att det inte synts att de gjort sitt yttersta och att de på alla sätt och vis försökt vara de bästa kompisar de kan vara.
Jag kommer inte ifrån tanken att den här känslan av orättvis behandling och att vara osynlig i värsta fall kan slå oerhört fel. Att känslorna slår tillbaka på så sätt att barnet tycker att det är onödigt att ens försöka längre, att barnet lägger av i fråga om skolan.
Det som gör stipendieutdelningen svår att hantera här hemma, det är barnen skickas just hem direkt efter festen.
Som förälder ska du trösta, söka ord för att försvara de barn som fått stipendier samtidigt som du försöker berömma det egna barnet utan att det låter som att du faktiskt bara försöker trösta.
Egentligen vill du kasta dig in i Wilma för att ta ut din och barnets frustration över lärarna. Men det gör du inte, för du vill inte vara den där föräldern som kräver att just ditt barn ska bli belönat. Och det är inte det det är frågan om, det är en fråga om alla barn som går ledsna och besvikna från vårfesten.
Det är också fokus på individen som gör mig fundersam. Då vi idag talar om att barn faller utanför, att en bristande gemenskap bidrar till allt från stress och utanförskap till grov mobbning och brott, undrar jag om vi inte i fråga om stipendier – i synnerhet på lågstadienivå – borde tänka om. Hitta vägar som bejakar samhörighet och gemenskap, belöna hela klasser för en vilja att göra gott som grupp och tillsammans?
Jag måste bara tillägga att jag fört den här diskussionen också på sociala medier. Den som säger att det bara är bra att barn får lära sig i tidig ålder att livet är orättvist och att alla inte kan vinna – att inte ha fått ett enda stipendium under hela skoltiden är inte bara ett ont minne för många i vuxen ålder, utan till och med ett trauma.
En av de föreningar jag är aktiv i beslöt att ta fram helt nya stipendier inför nästa års vårfester, stipendier som kan sökas av hela klasser. Jag hoppas innerligt att stipendierna ska bli en framgångssaga och att många väljer att följa vårt exempel.
Micaela Röman
Företagare, journalist
Tvåbarnsmamma
