12.5.2021. Grunderna för samarbete mellan hem och skola står att läsa om i den för läroanstalten gällande läroplanen som i sin tur grundar sig på gällande lag. Lite fritt omskrivet ur läroplan för grundläggande utbildning och gymnasier skall kontakten vara aktiv och personlig. Samarbetet skall vara systematiskt utvecklat och mångsidigt. Så kort och koncist kan det ofta omtalade och viktiga samarbetet mellan läroanstalt och hemmet beskrivas.
Så varför är det så svårt att få detta samarbete att fungera? Frågan är lite ledande men det tycks trots allt ligga en del irritation och frustration i luften. Under senare tid har det gjorts undersökningar, avhandlingar, radioprogram och poddar om de ungas situation i skolan. De flesta lyfter fram oro över stress och panik. Var hittar vi lösning i denna utmaning?
Det som beskrivs om samarbete och kommunikation i läroplan och lag är ofta tyvärr väldigt generellt och tolkningsbart. Sen måste man våga ställa frågan om hur många som egentligen läser dessa föreskrifter? Få föräldrar men kanske inte heller alla lärare?
Tillbaka till rubriken, är kommunikation en plikt eller ett kall? Oberoende av vilket så är resultatet oftast positivt när våra förväntningar överskrids. Våra förväntningar må vara liknande men är dock personliga p.g.a att vi är mänskor med olika bakgrund, värderingar och inlärda filter. Som förälder ser jag mig själv inte som kund men nog som en viktig intressent person som läraren borde ha intresse av att förstå, en opponent – både som möjlig motståndare och/eller samarbetspartner. Vilken resurs kan jag vara?
Allmänna informationstillfällen, generella rektorsbrev, årliga klasslärarmöten i all ära men de ger sällan tid att lära känna mänskan bakom ansiktet. Föräldraföreningar kan ordna sammankomster men jag anser att det ligger starkt i skolans intresse, plikt och kall att ordna diskussionstillfällen med teman kring elevernas vardag, trivsel och hälsa. På samma gång bör det ligga i varje förälders intresse att delta. För barnens bästa.
Roland Bäck
Engagerad pappa
