21.5.2021, Drömmer och tänker på att coronaisolationen nån gång tar slut. Kommer man att bete sig som en yster kalv som kommer ut på sommarbete eller snarare som en försiktig igelkott som kryper fram efter sin vintersömn? Hur i all världen skall vi alla hitta tillbaka till en gemensam tillvaro igen och hur samverkar vi i den.
Vi vet att coronatiden drabbat människor olika. En del har haft det jobbigt, i synnerhet kombinerat med arbete och skola på distans. Andra har haft en stark upplevelse att livet flyter ihop, att det inte finns en skillnad mellan jobb och fritid. De mera sociala och utåtriktade människorna har redan länge saknat kontakten med andra. Många barn och vuxna har upplevt en stark känsla av ensamhet.
Många vuxna har njutit av att spara tid i vardagen då arbetsresor fallit bort. De har upplevt att de kunnat varva ner och kunnat tillbringa mera tid med familjen. En del barn har faktiskt klarat av distansskolan bättre än närundervisningen. Vissa har märkt att det är praktiskt att hålla kontakten via nätet och kanske tyckt att det varit skönt att inte behöva träffa andra.
Hur skall vi göra för att ta med också det goda som coronatiden fört med sig? Hur skall vi hitta vägen till en gemenskap? Det har ju varit möjligt tidigare, så jag tror det går, men den kanske blir annorlunda. Det gäller bara att komma ihåg att din upplevelse kanske inte är samma som min. Du kanske har haft extra svårt under coronatiden, då jag har njutit, eller tvärtom. Om det finns en vilja, finns det också sätt och alla kan påverka hur det ”nya normala” efter coronapandemin blir.
Hur möjliggör vi en gemensam diskussion om hur vi vill ha det? Det gäller att först och främst stanna upp. Fråga respektfullt vilka dina upplevelser varit. Lyssna och visa intresse för den andras erfarenheter, önskemål och behov. Via våra relationer kan vi stöda varandra och påverka den nya gemenskap vi bygger upp. Då vi äntligen kan träffas är det bra att fästa extra uppmärksamhet på att alla känner sig välkomna. Det viktigaste är att vi alla medvetet verkar för en ny slags gemenskap som är bättre än den före coronaisolationen. Som har ett vidare definierat utrymme och större förståelse för olikheter. En ny gemenskap som rymmer både ystra kalvar och försiktiga igelkottar.
/Mia Montonen
Mia Montonen är sjukskötare, pol.mag., arbetshandledare och utbildar sig till par-och familjeterapeut. Hon har en lång erfarenhet av föräldrastöd och är utbildare och gruppledare i ABC föräldrastödsprogrammet.
