Vi som är vuxna förknippar ofta våra starkaste barndomsminnen med sommar. Med kusiner som dök upp någonstans ifrån och intensivt existerade jämsides med oss, med doft av solvarmt baksäte, sockriga munkringar och tummade spelkort som vandrade mellan brunbrända barnahänder. Det ingick kanske en rökande morfar eller en läsande farmor, ett knarrande golv i en stuga som det helt säkert spökade i. Våra sommarminnen är ofta vävda i ett särskilt sorts garn, som rymmer mera dofter, mera ljud och förnimmelser.
För där en förälder själv kan slappna av och släppa tillvarons måsten och borden, där öppnas även ett utrymme för barnet att vara fritt och ta in sin egen verklighet.
Antagligen beror det på det tempo i vilket vi tog in vår sommar. Vi var lediga och lösa, fria att leva i vår egen rytm. Fria att ta in världen utan allt för mycket styrning från de vuxna. Hade vi det riktigt bra ställt, var kanske även de vuxna i vår tillvaro avslappnade. Kanske kunde de släppa tanken på den perfekt klippta gräsmattan, kanske fick en måltid bestå av fil och flingor. För där en förälder själv kan slappna av och släppa tillvarons måsten och borden, där öppnas även ett utrymme för barnet att vara fritt och ta in sin egen verklighet. Jag har läst att den bästa föräldern är en glad och lugn förälder.
Jag har också läst att våra minnen ristas djupast in i hjärnbarken då vi befinner oss långt från stress, press och prestation. Då vi inte behöver vaka över oss själva, utan då vi bara är i oss själva. Då är vi mottagliga för att ta in dofter, bilder, ljud, känslor och upplevelser, och gjuta in dem som en del i det bygge som på sikt blir mitt jag.
Jag vill därför uppmana mig själv som vuxen att skapa de fria sommarängar där mina barn, fyra till antalet, får ströva runt i sin egen takt. Där de får låta egna impulser växa till egna initiativ. Där de får plocka de upplevelser och spara de minnen som är relevanta just för dem. Där de får leva i sin egen rytm. Vi som är vuxna är inte alltid så bra på att lita på den egna ton som finns inuti våra barn – tonen som ska leda dem rätt, så att de hittar fram till sig själva. Vi tror ofta att det är vi som ska stå för den tonen, eller vi som måste säga: “Lyssna nu! Där är den!” Men där har vi fel. Vi gör mera klokt i att vara tysta, och låta barnet upptäcka sig själv.
I närheten av lugn och glad ristas de rikaste minnesspåren in.
Jag vet hur det är. Hur våra vuxna sommarförväntningar ofta leder till att vi bara skruvar upp tempot ännu mera, för att hinna med alla de somriga aktiviteter vi anser att hör sommaren till. Inte minst vill vi ju skänka våra barn ett helt herbarium av minnen, av sommarskratt och resor och glasstrutar och nöjesfält och läger och middagar på terrass. Men kom också ihåg att lugn och glad är det som betyder mest för ditt barn. I närheten av lugn och glad ristas de rikaste minnesspåren in.
Att vara i mitt nu, utan att i tanken skynda mot nästa anhalt. Att inte fylla på med för mycket aktiviteter utifrån, utan att också låta dem födas inifrån – det får bli den farled enligt vilken jag försöker navigera i sommar. För mina barn, men också för mig.
Sara Jungersten
Journalist, utvecklingspsykolog, författare, mamma till fyra barn
