När min son började förskolan konstaterades det att han har svårigheter med kommunikationen och med motoriken. Senare fick han diagnosen Aspergers syndrom. Det är en form av lindrig autism.
I familjen började vi genast fundera på var han skulle gå i skola. Hans förskollärare ansåg att han borde gå i en specialskola eftersom han behöver så mycket struktur och lugn. Från hennes perspektiv skulle det vara det bästa för honom.
Jag minns att jag tillsammans med min son åkte runt till olika specialskolor och kollade vad som skulle passa honom. Han var själv lite fundersam. Han var mycket vetgirig och tyckte om att filosofera.
Vi kontaktade också den vanliga närskolan och tänkte att han kanske kunde gå i den. Han kände redan flera barn som skulle börja där.
Efter många diskussioner med experter beslutade vi att han börjar i vanlig skola. Det visade sig att det var absolut det rätta för honom. Han tyckte om att gå i skolan och skrev studenten och har i dag en politices kandidat-examen.
Vi hade ett gott stöd från lärare, speciallärare och assistenter under hela hans skoltid. Han hade inte assistent alla år, men under de mest kritiska perioderna. Visst var han olycklig ibland, han kände sig utanför och det förekom också att han tidvis uteslöts från gemenskapen. Men vi har flera gånger diskuterat hemma om han skulle ha känt en större gemenskap i specialskolan. Det tror vi inte.
Inklusion eller specialskola?
Det har under många år förts en livlig diskussion i skolvärlden om inklusion kontra specialklass eller specialskola. Både politiker och lärare har gett uttryck för en oro över att skolan inte klarar av elever som har särskilda behov. De andra eleverna får ingen arbetsro och många barn behöver få mer stöd, struktur och lugn i undervisningen än vad den vanliga skolan kan erbjuda.
Jag har besökt många skolor under mina år som FDUV:s verksamhetsledare och förstår lärarna och deras farhågor. Men jag önskar att fler skolor skulle satsa mer på inkludering och integrering. Inkludering innebär att eleven går i vanlig klass och får sitt stöd där medan integrering innebär att eleven går i specialklass i den vanliga skolan.
Jag har också besökt skolor som satsat på inkludering eller integrering och där alla elever varit vinnare. Både de elever som behöver stöd och de elever som får en ökad förståelse för olikheter. Visst finns det utmaningar, men det finns det också i specialskolor.
Jag tror att inkludering och integrering passar de flesta elever. Men det förutsätter resurser, kunskap, kreativitet och inte minst insikter från ledningen att detta inte är en sparåtgärd. Vi ska inte minska på antalet specialklasser och specialskolor för att det är billigare med inklusion, utan för att det är bättre för alla. För att alla ska få vara med, och för att vi kan lära oss av varandra.
Inte antingen eller, snarare både och
Utan särskilda insatser blir det ändå sällan inkludering på riktigt, det blir mer en placering. Varje elev är unik och har rätt till den undervisning och det stöd hen behöver. Här är det också viktigt att förstå att det för vissa elever kan vara bättre med specialklass, men att det inte heller behöver vara en antingen-eller-lösning. I vissa ämnen behöver man kanske jobba i en mindre grupp, medan man i andra ämnen har mycket att vinna på att få vara inkluderad.
Det talas i dag mycket om hur oroliga elever stör undervisningen. Det kan handla om koncentrationssvårigheter, olika funktionsnedsättningar och svårigheter att anpassa sig till skolans regler. Jag tror trots det att exkluderingens tid är förbi. Men det förutsätter att vi från start ser de olika elevernas särskilda behov och anpassar skolan så att den är till för alla. En inkluderande skola ger ett inkluderande vuxenliv, med allt vad det innebär.
Lisbeth Hemgård, anhörig och verksamhetsledare på FDUV
