Lärare, skolkuratorer, rektorer och psykologer är överens: den problematiska skolfrånvaron ökar. Det är ett mångfacetterat problem och det finns ingen enkel lösning som fungerar för alla hemmasittare. Det finns inte ens någon säker siffra på hur många de är, barnen som av olika skäl stannar hemma. Ifjol var uppskattningen att ungefär 7 000 barn i Finland var borta oroväckande mycket från skolan.
Det är egentligen konstigt att jag har blivit något av en ambassadör för den här frågan i Svenskfinland. Jag är inte forskare på området och jag har aldrig själv haft ett barn med långvarig frånvaro. Det jag har gjort är att i egenskap av journalist ägna mycket tid åt att göra research, fördjupa mig i den lilla forskning som finns och intervjua mängder av skolpersonal, sakkunniga inom hälsovården och föräldrar till barn som stannar hemma. Det jag också har gjort är att i egenskap av författare skriva en bok om en elvaårig flicka som vill, men inte kan gå till skolan. Efter att boken kom ut har jag fått föreläsa för lärare och skolhälsovårdare, besöka skolor och sommarprata om ämnet.
Det jag ville med boken var, förutom att ge barn i bokslukaråldern en förhoppningsvis spännande och ögonöppnande läsupplevelse, var att ge de här barnen en röst. När saken diskuteras i samhället är det nämligen alltid vuxna som pratar på en vuxen nivå, och använder liknande ord som de jag använder här: problematik, skolvägran, åtgärdsplan och frånvarotrappa.
Sanningen är att det finns hemmasittarbarn i alla socioekonomiska klasser, bland alla begåvningsgrader och neurotyper. Det de har gemensamt är ångesten.
När jag i mitt arbete med boken borrade in min i ämnet och också pratade med barn som stannade hemma, var min stora insikt att inte ett enda barn väljer bort skolan för att de inte vill gå dit. Det handlar om att inte kunna, precis som en person med brutet ben inte kan springa upp för en trappa. De här barnens högsta önskan är att vara i skolan precis som alla andra.
En annan stor insikt har växt fram under samtal med föräldrar till hemmasittarbarn, både under researcharbetet och efter att först boken och sedan sommarpratet publicerats. De här samtalen kretsade kring skam och skuld. Hur mycket okunskap, fördomar och skuldbeläggande man som förälder får tåla.
“Varför tvingar ni inte bara dit barnen”, kan folk häva ur sig. Som om det inte vore det första en förälder försöker?
Många tror alltså att det är föräldrarna som är för slappa. Eller att problemen drabbar familjer med missbruk, mental ohälsa eller kanske andra hemspråk än svenska eller finska. Att barnen blir retade i skolan, har läs- och skrivsvårigheter eller annat.
Sanningen är att det finns hemmasittarbarn i alla socioekonomiska klasser, bland alla begåvningsgrader och neurotyper. Det de har gemensamt är ångesten. Att skolan blir förknippad med en stark ångest.
Närvaroteam i skolorna och frånvarotrappor i kommunernas program hjälper en del. En resursstark skola med och ett bra samarbete mellan skolan och hemmet hjälper ännu mer. En förstående skolpersonal som är villig att testa olika, individuella lösningar är det som de flesta föräldrar till hemmasittarbarn efterfrågar. Och det som alla experter är rörande överens om är att det lönar sig att agera direkt, vid minsta tecken på skolångest. Det kan vara något så obetydligt som att barnet ofta får ont i magen på kvällen när ett bestämt ämne står på schemat nästa dag.
Matilda Gyllenberg
Författare och mamma till tre skolbarn
