Chillisti mukana heter ett projekt som vår systerorganisation Suomen Vanhempainliitto driver. Målet är att göra föräldrar på andra stadiet mera delaktiga i sina ungdomars studier och skolgång. Jag hade glädjen att få lyssna på en presentation av projektet, och fick några tankar.
Inom projektet har man skapat verksamhetsmodeller för att öka välmåendet hos de unga genom att involvera föräldrarna mera. I och med att läroplikten nyligen förlängdes till 18 år i Finland så har det verkligen funnits ett behov och en beställning av det här projektet, och resultaten har varit mycket positiva.
Föga förvånande egentligen, för vi vet ju alla hur viktigt det är att föräldrarna hjälper sina tonåringar att nå sin fulla potential och förbereda dem för framtiden. Eller vet vi det och vad hände egentligen: Varför behöver vi plötsligt ett projekt för detta?
Först bär mamman barnet i magen i nio månader och lever i symbios med hen. Denna symbios räcker kanske ännu några månader efter födseln. Men sedan plötsligt händer något. Diskussionsforumen på nätet berättar att ditt barn ska sova i eget rum senast vid 3, 4 eller 6 månaders ålder annars blir det nog ingenting av hens självförtroende och oberoende i framtiden. Tävlan om vems barn som sover i eget rum tidigast är stor – ju tidigare desto bättre.
Strävan efter att våra barn ska bli självständiga så tidigt som möjligt är stor hos föräldrar i Finland, större än i andra länder. Vi vill att barnen redan i en tidig ålder också ska ta ansvar för sitt eget lärande och sin utveckling.
Strävan efter att våra barn ska bli självständiga så tidigt som möjligt är stor hos föräldrar i Finland, större än i andra länder. Vi vill att barnen redan i en tidig ålder också ska ta ansvar för sitt eget lärande och sin utveckling. Individualismen betonas starkt i vårt land. I denna ideala värld ska barnen vara redo att möta världen på egen hand utan föräldrarnas hjälp så tidigt som möjligt.
Men vad betyder detta i form av stöd och trygghet när barnet når tonåren? Missar vi något med detta tänkesätt?
Under tonåren sker en fysisk, känslomässig och intellektuell utveckling då ungdomarna går igenom många förändringar. Skolgången blir alltmer komplex samtidigt som ungdomarna måste ta stora beslut om framtiden. Då märker vi igen vilken avgörande roll föräldrarna har. Det är inte bara under småbarnsåren barnen behöver föräldrarnas stöd, utan lika mycket eller till och med mera under tonåren då ungdomarna går igenom så många förändringar. Utöver dem förändras deras skolgång ganska radikalt på andra stadiet, det vill säga i gymnasiet eller på yrkesskolan.
Det är för sent att i det skedet försöka skapa öppen och stödjande kommunikation med tonåringarna och plötsligt vara intresserade av deras framsteg, utmaningar och mål om man inte tidigare prioriterat det. Det är ändå avgörande för deras välmående och det finns vetenskapliga bevis på att föräldrars engagemang i sina barns skolgång också har en positiv inverkan på deras akademiska prestationer och självförtroende.
Vi föräldrar behövs under alla skeden av våra barns liv, det bara ändrar form och sker på ett annat sätt när de växer upp, chillisti mukana.
Katarina Michelsson
Förbundsekonom på Hem och Skola
