Institutet för hälsa och välfärd (THL) har i dagarna presenterat rapporter om resultaten från den nationella Hälsa i skolan 2023. Enkäten utförs vartannat år i årskurserna 4, 5, 8, 9 samt i första och andra årskursen i gymnasier och yrkesläroanstalter. Årets rap-port är delvis dyster läsning.
Enkätfrågorna i årskurserna 4 och 5 är inte lika många och detaljerade som i de högre årskurserna. Jag nöjer mig här med att belysa resultaten för två frågor i årskurserna 4 och 5. Det första resultatet är glädjande; 90 procent av pojkarna och 81 procent av flickorna uppger att de är nöjda med sina liv, och siffrorna har hållits på denna goda nivå under de senaste åren. Det andra resultatet gällande ångest är mer oroväckande; i de svenskspråkiga skolorna upplever 39 procent av flickorna och 22 procent av pojkarna i årskurserna 4 och 5 åtminstone lindrig ångest.
I de högre årskurserna i grundskolan och på andra stadiet uppger över en fjärdedel av eleverna i svenskspråkiga skolor social ångest, medan denna andel är ännu högre ( en tredjedel) i övriga skolor. Ungefär en tredjedel av flickorna och 7–8 procent av pojkarna uppger att de haft måttlig eller svår ångest.
Omkring 40 procent upplever sig trötta och utmattade dagligen. En stor andel (över 65 procent) av eleverna är nöjda med sina liv, men andelen har minskat i jämförelse med år 2021. En tiondel har ingen nära vän, och 14–15 procent känner sig ensamma.
Endast 65 procent känner att deras liv har ett syfte, och 60 procent känner sig behövda av andra människor. En femtedel har insomningssvårigheter dagligen, och omkring hälften sover mindre än åtta timmar på vardagar.
Andelen elever som upplever att de skulle ha behövt hjälp – men inte fått det – av en skolhälsovårdare, skolkurator, skolpsykolog eller skolläkare under året är på alla stadier större i de svenskspråkiga skolorna. Sämst är situationen i årskurserna 8 och 9 där andelen som upplever bristande tillgång till skolpsykolog uppgår till 50 procent.
En annan mycket alarmerande uppgift i mitt tycke är att 13 procent av eleverna i årskurserna 8 och 9 i svenskspråkiga skolor uppger att de har utsatts för fysiskt våld och 40 procent för psykiskt våld av en förälder eller vårdande vuxen under året. Siffrorna är dessutom något högre än i övriga skolor.
Väldigt trista är också resultaten om mobbning. Jämfört med de senaste årens mätningar har andelen som upplever mobbning minst varje vecka ökat på alla stadier. I de svenskspråkiga skolorna uppger eleverna att någon elev har berättat om mobbningen för en vuxen i skolan i 30 procent av fallen. Efter detta har mobbningen förvärrats i 30–40 procent av fallen (uppgift från yrkesläroanstalterna saknas här).
Sammanfattningsvis: Många av våra barn och ungdomar mår i flera avseenden inte särskilt bra.
Vad göra? Det är mycket som borde göras, det är klart. Utmaningarna är många och dessutom mångfacetterade. En enskild förälder har begränsad kapacitet och vanligtvis många andra saker i livet att ta hand om. Det är väldigt lätt att känna sig överväldigad av situationen.
Jag tror att vi vuxna måste ta stöd av varandra för att vända trenden. Vi måste gå ihop för att orka fajtas ordentligt för våra barns välbefinnande. Vi måste hjälpa varandra att orka med föräldraskapet och arbetet i skolan.
Vad tror du?
Nora Grotenfelt
förbundsordförande
