Mitt liv som rädd struts började efter Brexit-omröstningen i juni 2016. När Donald Trump samma höst vann presidentvalet i USA stack jag huvudet ännu djupare i sanden. Och efter att Ryssland hade anfallit Ukraina stack bara mina fötter upp ur sanden.
Men för ett år sedan hände något.
Och det fick mig att, aningen förvånad, skaka av mig all sand.
Vad som hände kan beskrivas på olika sätt. Det kan låta så här: Jag bytte jobb. Efter nästan 17 år som soloföretagare hamnade jag här på Förbundet Hem och Skola. En oväntad twist på livet som kan beskrivas så här: Jag fick kloka jobbkamrater.
Det så kallade kaffebordssnacket kunde handla om allt från ekologisk städning till skol- och utbildningsfrågor.
Poängen är ändå inte att samtalen var skarpsinniga utan att jag för första gången på flera år ingick i en arbetsgemenskap. En gemenskap. Smaka på det ordet. I mina böcker är gemenskap ett fantastiskt ord.
Mitt nya jobb rivstartade med att jag åkte ut och träffade föräldraföreningar i Svenskfinland. Vissa föreningar hade drag under galoscherna, andra var tilltufsade efter coronan. Men alla var beredda att lyssna på mig medan jag fyrade av det enda budskap jag hade i bakfickan:
Strunta i mockarutorna, satsa på föräldragemenskap!
Mina första föreningsbesök var skakiga. Jag läste ur manuskriptet och höll krampaktigt i min nya fina PowerPoint-fjärrkontroll. Efter några föräldraträffar skedde ändå en förändring. Jag insåg att jag helhjärtat trodde på mitt eget prat om föräldragemenskap. Varifrån poppade den insikten upp?
Svaret är att min publik fick mig att tro. Också om föräldrarna vissa kvällar bara var en handfull så bevisade de något för mig: Redan att komma på plats är en manifestation för den lockande kraften i gemenskapen. Och vet du vad?
Gemenskap krattar manegen för engagemang.
För mig har den insikten fått det här året att utvecklas i en oväntad riktning. Jag har dragit huvudet ur sanden och i fullständig tysthet har jag vrålat likt ett lejon:
JAG ÄR JU INGEN ENSAMVARG! JAG MÅR BRA AV GEMENSKAP!
Men, var jag kanske fortfarande en rädd struts? Nej. Eggad av gemenskapskänslan kände jag mig redo att kavla upp ärmarna och verkligen engagera mig.
Först satsade vi på Hem och Skola på att få föräldrar att vara läsande förebilder. Sedan trummade vi ihop till konferensen Gemenskap 2.0 i Tammerfors. Och knappt hade vi hunnit hem innan vi kontaktades av föreningen Karavanen till Ukraina. Då var det lätt för oss alla att vara överens:
Tillsammans med journalisten Magnus Londen ska vi under 2025 ordna inspirationskvällar för skolor, elevkårer och Hem och Skola-föreningar som vill göra något konkret för att hjälpa Ukraina.
Det känns rätt i maggropen.
Och innerst inne vet du att det är precis sånt som också du mår bra av. Så engagera dig för något och känn styrkan i att drivas framåt av något som är större än din vardag.
Jocke Enegren
jocke.enegren@hemochskola.fi
*) En ursäkt till alla strutsar! Jag vet att det är en myt att ni vid fara stoppar huvudet i sanden. Ni är mycket modigare än vi människor.
