12.4.2021. Alla nordiska länder har ett starkt kommunalt självstyre, men i Finland har tanken om en statlig tillsynsmyndighet inom utbildningssektorn mött den starkaste kritiken. Till exempel i Sverige började man utveckla ett system i tillsynen år 2008, då det framgick att inlärningsresultaten börjat bli sämre. Sverige har en särskild myndighet som övervakar skolärenden, Skolinspektionen, samt Barn- och elevombudet (BEO), som verkar i anslutning till den. Skolinspektionen utövar tillsyn av många olika slag, till exempel regelbunden tillsyn, tillsyn utifrån individärenden och tematisk tillsyn.
Finland tog en annan kurs på 1990-talet, då kommunernas och skolornas beslutsbefogenheter började utökas och normer slopas. Vi har ingen särskild tillsynsmyndighet som systematiskt övervakar och inspekterar grundskolornas verksamhet. I Finland är det kommunerna som själva övervakar sin egen verksamhet bland annat med hjälp av planer av olika slag (t.ex. planen för användning av disciplinära åtgärder och fostrande samtal). När det uppkommer problem som gäller genomförandet av elevernas rättigheter kan vårdnadshavaren – eller i vissa fall barnet själv – använda rättsmedel, till exempel framställa klagomål till riksdagens justitieombudsman, justitiekanslern eller regionförvaltningsverket, eller anföra besvär hos domstol (t.ex. om beslut om skolskjuts eller personlig skolgångsassistent).
I all offentlig verksamhet händer det ibland att tjänstemän eller myndigheter utfärdar lagstridiga beslut eller försummar skyldigheter. Då kan klienten använda rättsmedel för att få sina rättigheter genomförda och missförhållanden rättade. Särskilt i fråga om mer utsatta klientgrupper kan genomförandet av rättigheterna ändå inte enbart bygga på användningen av rättsmedel i efterhand. I vår forskning har det framgått att vårdnadshavare i svåra livssituationer inte alltid har de krafter eller kunskaper som krävs för att ta reda på hur olika rättsmedel används. Ett barn har i varje fall egna rättigheter, till exempel rätt till trestegsstöd, en trygg studiemiljö och likabehandling. De ska förverkligas oberoende av vårdnadshavarens krafter eller kunskaper.
I vår forskning har vi hittat många orsaker till varför elevernas rättigheter borde övervakas av en myndighet som har rätt att utöva systematisk inspektion på eget initiativ. För det första leder det nuvarande förfarandet till att barn blir ojämlikt behandlade. I vissa kommuner genomförs elevernas rättigheter som de ska, och missförhållanden blir åtgärdade. I andra kommuner är situationen sämre. Avsaknaden av tillsyn och inspektion drabbar i synnerhet utsatta barn som har särskilda behov. De blir utan service som de har rätt till och som är avsedd att göra det lättare för dem att gå i skola. Det är också möjligt att skolorna vidmakthåller förfaranden som inte fungerar, till exempel i fråga om ingrepp i mobbning, då ingen myndighetsinstans övervakar skolorna och ålägger dem skyldighet att ändra på dessa förfaranden.
Inte bara vår forskning utan även klagomålsunderlaget och domstolsavgörandena visar att lagstiftningen om undervisningsväsendet är invecklad och att det är oroväckande vanligt att barnens rättigheter inte genomförs i skolan. Det mjuka styrnings- och tillsynsförfarandet i Finland har lett till att det förekommer avsevärda skillnader i genomförandet av barnens rättigheter i olika skolor och kommuner. Det är inte förenligt med den gällande regleringen av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
Niina Mäntylä
Skribenten är biträdande professor i offentlig rätt vid Vasa universitet. Hon verkar som projektledare för forskningsprojektet “Perusopetuksen valvonnan kehittäminen pohjoismaisessa kontekstissa” som finansieras av Stiftelsen för kommunal utveckling (KAKS).
