Diskussionen om digitalisering fokuserade tidigare på tekniken och inte på vad tekniken möjliggör. Att köpa datorer, program och system är att datorisera. Att digitalisera är att dra nytta av tekniken för att göra saker på nya sätt eller göra sådant som tidigare inte varit möjligt.
– Digitaliseringen handlar inte så mycket om själva teknikutvecklingen utan mer om samhällsutveckling. Och digital kompetens är den allmänbildning vi behöver för att kunna leva i det digitaliserade samhället.
Linda Mannila, forskare i informationsteknologi vid Åbo Akademi och Linköpings universitet i Sverige färdigställde nyligen en utredning om digitaliseringen i den finlandssvenska skolan. Utredningen beställdes av Svenska kulturfonden med målsättningen att få en inblick i det digitaliserade klassrummet och visa vad digital kompetens kan innebära i skolan.
– Jag brukar likna det med att vi alla har fått lära oss fysik, kemi, historia och matte i skolan och har fått en viss förståelse för hur den fysiska världen fungerar. Vi går inte ut på isen om temperaturen har legat på plus flera dagar.
– Samma slags allmänbildning behöver vi för hur vi orienterar oss i den digitala världen.
Brett område, svårt att göra allt
Rapporten visar att många lärare är positivt inställda till arbetet med digital kompetens och att många jobbar målmedvetet med många delområden.
Samtidigt är digital kompetens ett brett område och det kan vara svårt att täcka allt. Undervisnings- och kulturministeriets nypublicerade kunskapsbeskrivning av digital kompetens i skolan omfattar hela elva teman från grundläggande tekniska färdigheter, trygga arbetssätt, informationshantering och undersökande arbete till interaktion och delaktighet. Syftet med ministeriets program är samtidigt att erbjuda skolorna ett mer detaljerat och konkret material som stöd i arbetet med digital kompetens.
– Många lärare upplever att de inte har riktigt koll på om de gör tillräckligt eller gör rätt saker. Ser man till Svenskfinland uppger lärarna att de jobbar minst med multimedieproduktion, programmering och frågor kring hur digitaliseringen påverkar samhället, säger Mannila.
Ett problem är att många skolor saknar tydlig ansvarsfördelning och kompetensutveckling som driver den digitala utvecklingen. I stället faller ansvaret ofta på en eller några eldsjälar, vilket visserligen kan fungera periodvis men inte är en hållbar lösning.
– För att ge alla elever likvärdiga möjligheter att lära sig om alla delområden behöver många skolor och kommuner mer stöd och resurser.
Krisen blev en digital knuff
Medan Linda Mannila var mitt uppe i utredningsarbetet kom den första coronavåren och skolorna övergick till distansarbete på bara några dagars varsel. Digitaliseringen blev med ens högaktuell när lärarna blev tvungna att snabbt övergå till olika tekniska och virtuella pedagogiska lösningar för att hålla skolvardagen rullande.
– Pandemin har varit jättejobbig men den har också gett många en digital knuff. Jag tror många lärare fick upp ögonen för möjligheterna och fann en större självtillit i det digitala. Många lärare har också berättat att de hittat nya verktyg och arbetssätt som de tagit med i närundervisningen.
Coronapandemin synliggjorde samtidigt ojämlikheter mellan kommunerna.
– De skolor som aktivt jobbade med de här frågorna hade åtminstone infrastrukturen och de praktiska förutsättningarna distansundervisningen krävde. Andra hade inte samma möjligheter att dela ut verktyg och lärarna var inte heller lika insatta i hur man arbetar i en lärplattform.
– Insikten att det här måste fixas är också en slags digital knuff kommunerna konfronterades med, säger Mannila.
– I framtidens skola är det naturligt att variera arbetssätten, också de digitala. Ibland använder vi papper och penna för att anteckna, ibland kanske vi gör en digital simulering av ett fysiskt experiment. Ibland är vi källkritiska till texter i tidningen, ibland till material på nätet. Ibland bygger vi en fågelholk, ibland skapar vi ett interaktivt konstverk. Ibland diskuterar vi med klasskompisen som sitter bredvid, ibland med en grupp elever i grannkommunen eller i ett annat land.
Framför allt hoppas jag att vi i framtiden inte längre behöver motivera varför digital kompetens behövs, utan se det som en grundläggande och självklar rättighet för alla.
Mannila framhåller att det här att vi omnämner någonting som ”digitalt” är någonting vuxna behöver som har sett en värld utan internet, och som vill relatera i termer av före och efter. Det är kanske ett lite gammaldags och svartvitt synsätt.
– Dagens barn och unga ser ingen sådan skillnad. Det digitala är en del av deras liv, fostran och bildning, och den inställningen ska vi vuxna ta till oss av.
Text: Pamela Friström Foto: SPT, Sören Jonsson
Tidningen Hem och Skola 2/2021
