Journalisten och Hem och skola-tidningens tidigare redaktör Tua Ranninen skrev om skolseniorer på hösten för sex år sedan. Då hade hon själv precis gått med i verksamheten. Vad hände sedan? Läs Tuas egen rapport.
Det sker små underverk i skolan hela tiden. De är så små att man inte alltid får syn på dem på nära håll, men när man, som jag, är skolmormor och stiger in i skolvardagen en gång i veckan och dessutom litet utifrån, märker man dem.
Det här är mitt sjätte år som skolmormor i Österby skola i Ekenäs.
De som då började i ettan och var rara, storögda och nyfikna har nu blivit coola, fortfarande rara, pre-teens, som i höst flyttar till högstadiet.
Så mycket de lärt sig, så mycket de vuxit, så stark klassanda de skapat och så väl de samarbetar. Hela den här processen har jag fått vara med om och varje höst dessutom sett nya små ettor stiga in i skolvärlden, lite spända inför det nya och mycket spontana och nyfikna.
Extra händer behövs
I synnerhet i de lägre klasserna har läraren fullt sjå med att lära eleverna både de enkla sakerna som att hållas på sin plats, inte prata i mun på varandra, markera och ta fram rätt bok och att lära dem läsa, skriva och räkna. Inte minst då är varje par extra händer bra att ha till hands.
Som skolmormor har jag ingen särskild uppgift eller roll, utan anpassar mig till vad situationen kräver.
I vissa skolor har medfostraren ett särskilt schema, men jag brukar hoppa in i olika klasser beroende på var jag kan behövas.
Ibland sitter jag ute i korridoren och förhör läsläxan. Visst kan det bli lite enformigt att höra samma kapitel tio gånger, men det är fascinerande att se hur olika väl barnen läser och att märka att de går framåt. Ibland är jag med i klassen och får läsa ur högläsningsboken eller hjälpa med räkneuppgifterna. Och pojken som är speciellt orolig brukar be mig massera hans axlar. Då har han lättare att koncentrera sig.
Jag har svårt att få tråden på nålen, men det händer att jag är med på handarbetstimmarna. För barnen är det roligt att märka att de är bättre på pyssel än jag!
Varje klass har sin egen dynamik. Jämfört med när jag själv gick i skola för hundra år sedan och jag var livrädd för den auktoritära läraren (hur mycket lär man sig när man är rädd?) är det nu en helt annan stämning. Det är en öppen, vänlig atmosfär. Eleverna är spontana och lärarna bemöter dem som de individer de är. Visst finns det ofta en oro med elever som är överaktiva eller inte är mogna för skolan och man märker att de elever som spelar mycket spel på skärmen har svårt att koncentrera sig.
Simhall och skosnören
Dagens lärare är värda sin vikt i guld. Vilket krävande och viktigt yrke de har att lära, uppmuntra och sporra sina elever. Ett förfluget ord eller en uppmuntran kommer för alltid att finnas med i elevernas bagage.
Som skolmormor är jag med i simhallen, i skidspåret, hjälper till att knyta skosnören på skridskorna och på rasterna att veva hopprep, leka ”nata” eller övervaka repställningen. När jag märker att någon är lite ensam brukar jag gå fram och prata med hen. Det finns också elever som gärna kommer och pratar med mig om det är något som de funderar på.
Det känns fint att ha ett sammanhang, att vara en del av gemenskapen i skolan och att känna sig välkommen både i lärarrummet och bland eleverna.
Visst är det härligt att få ett julkort och en karamell av en elev som säger att hen tycker om mig och att få kramar och spontana frågor som: Var har du varit? Jag har längtat efter dig!
Att komma hem efter en dag i skolan är skönt. Det känns att man gjort nånting och lite trött blir man av allt ljud i skolan.
Barnbarn sägs vara livets efterrätt. Tänk vilken portion jag har som har över hundra av dem!
Text: Tua Ranninen, Foto: Karl Vilhjálmsson
Tidningen Hem och Skola 2/2021
