27.8.2021 Vi har inlett ett nytt läsår i pandemins tecken. Det andra läsåret med restriktioner, ansiktsmasker och avstånd till varandra. För ett år sedan funderade jag hur coronapandemin kommer att påverka mitt första barns övergång till högstadiet. I år började mitt andra barn i samma skola. Så här i efterhand kan jag erkänna att jag levde i den blinda tron att pandemin blåst över till i höst och att allt återgått till det normala. Vad som nu mera kan anses vara ”det normala”. Men ju längre tid det går sedan jag senast kunde utbyta tankar med föräldrar till mina barns klasskompisar och vänner, desto mera inser jag hur mycket dessa diskussioner betyder för mig. Lågstadietiden kändes som en trygg bubbla jämfört med de orosmoln som svävar över högstadieåldern. Tankar på mobbning, alkohol, droger och grooming får magen att knyta sig. Barnens fysiska och psykosociala utveckling går i så rasande fart att jag knappt hinner med. Samtidigt som jag gläds åt att mina barn blir allt självständigare och följer med deras identitetsutveckling med fascinerat intresse, gnager oron, som de flesta tonårsföräldrar säkert känner igen, i mig. Tänk om jag inte märker ifall det börjar spåra ur, tänk om jag inte ser tecknen ifall mitt barn mår dåligt, tänk om jag inte fattar att ingripa i tid.
Jag har i ett och ett halvt år fått bejaka min introverta sida, men nu behöver jag komma ut och tala med folk. Jag behöver ett sammanhang där oron normaliseras och där vi tillsammans kan stödja varandra i att uthärda dessa år av osäkerhet. Ett fåtal gånger har jag stött ihop med någon av barnens kompisars föräldrar. I butiken, på en parkeringsplats eller ute på hundpromenad. Diskussionerna har lätt blivit långa samtal om livet med en eller flera tonåringar. Dessa spontana stunder av kamratstöd har fått mina axlar att sjunka och jag har dragit en lättnadens suck. Det är inte bara mina barn som är korta i tonen och helst håller sig för sig själv. Dessa ungdomar som för ännu ett par år sedan sällan använde sina rum till annat än till att sova och som nu stänger in sig med hörlurarna på, helt avstängda från omvärlden. Eller åtminstone den värld jag befinner mig i. Därför har små glimtar av gemenskap blivit guldvärda. Skratt vid middagsbordet, att tillsammans se på någon film, en promenad till biblioteket. Man får nöja sig med det som erbjuds. Men det är inte lätt att känna att navelsträngen är på bristningsgränsen. Jag försöker trösta mig med att den här fasen är viktig och att den också kommer att passera, liksom allt annat här i livet.
Det tröstar också att veta att jag inte är ensam om dessa tankar och känslor. Jag träffade nyligen en förälder och vi lovade varandra att genast höra av oss om vi blir oroade över något. Att få dela detta ansvar med andra föräldrar betyder så mycket i dessa tider av social distansering och isolering. Vi är tillsammans ute på nya vatten och tillsammans kan vi hjälpa varandra att hantera de stormar som drar förbi. Tillsammans kan vi diskutera gränser och spelregler, för som vi alla innerst inne vet så får inte alla barnets kompisar göra precis vad som helst. Oavsett vad barnet påstår. Dessa gränser och spelregler skapar trygghet. Men lika mycket trygghet skapar vetskapen om att också andra vuxna håller ögonen på mitt barn. För hur mycket jag än skulle vilja det, så kommer jag aldrig att se eller märka allt. Allt behöver jag inte ens veta om, så länge det inte är till skada. Men svåra saker är så mycket lättare att ta upp med någon man har mera än ett namn på.
Jag hoppas innerligt att denna tid av social isolering snart är över. Och jag hoppas innerligt att skolorna inte underskattar föräldrarnas behov av att mötas också när barnen blir äldre. Vi kanske inte har samma behov av att snurra lyckohjul längre, men vi behöver träffas. Vi behöver stötta, trösta och uppmuntra varandra. Och vi behöver kunna skratta tillsammans åt livet som tonårsförälder. För ibland är föräldraskapet så tungt att ett förlösande skratt kan bära en igen en tid framåt.
/Katarina Perander, mamma.
Arbetar som sakkunnig på Förbundet Hem och Skola
