4.11.2021 Jag hade egentligen börjat skriva om något helt annat, då plötsligt Squid Game dök upp på var och varannans läppar. Den koreanska Netflix-serien som kom från ingenstans och snabbt klev upp på topplistorna. En dystopi om ett samhälle med vinnare och förlorare, där drygt 400 personer leker traditionella barnlekar med livet som insats.
Squid Game är helt klart en serie för vuxna, men har också fått in en fot i barnens värld. Inte så att barnen nödvändigtvis har sett några avsnitt, men många har hört om serien. Den trendar på sociala media, har blivit en snackis i kompisgäng och har dykt upp i barnens lekar då de istället för att leka spegeln eller dragkamp plötsligt “leker Squid game”.
Det här har fått vuxenvärlden att reagera som så många gånger förr. Media publicerar alarmerande rubriker, som i stället för att informera och försöka förklara, skrämmer och sprider det man låtsas varna för, som Jack Werner skriver i sitt läsvärda inlägg [1]. Barn förbjuds att leka Squid Game-inspirerade lekar, och inför Halloween förbjöds de gröna sportdräkter som seriens karaktärer använder på maskerader på många håll i USA. Som förälder är det naturligt att vilja skydda sina barn från faror, så vi varnar och kanske till och med förbjuder, även om vi inte nödvändigtvis ens själva kan förklara varför.
Visst finns det mycket som barn inte borde behöva se eller ta del av, men det är idag svårt att styra över informationsflödet och förbud är sällan en lösning. Som Elza Dunkels [2], forskare kring unga och nätet, så ofta påpekar kan förbud i stället leda till skuldkänslor och sviktande tillit, att barnen väljer att ta diskussionen annanstans och stänger oss ute för att vi ”ändå inte förstår” (eller kanske mer “inte vill förstå”). Som bekant kan ett förbud också ha helt motsatt effekt, så att barnen blir ännu mer nyfikna och börjar söka upp det som förbjuds medan de tidigare kanske bara har hört om det av kompisar.
Samtidigt behöver vi kunna hejda oss från att låta ryggmärgsreflexen styra då vi läser eller hör om något nytt och skrämmande. Ta ett djupt andetag och fundera – hur kan jag bemöta detta på bästa sätt? Är oron befogad? Det förutsätter att vi tar oss tid för att försöka förstå vad det handlar om. Om barn leker dragkamp på gården och kallar det “Squid game” – blir dragkampen då farligare? Om barn vill klä ut sig i grön sportdräkt till Halloween i stället för att ta på sig en Scream-mask – är det värre? Eller är det så att vi är bekanta med Scream och förstår oss på dragkamp, medan – i detta fall – Squid game är något som vi inte känner till?
Trender kommer och går och så länge som den här boomen begränsar sig till en oskyldig variant av barnens utelekar är ingen skada skedd. Om den däremot börjar ta sig andra uttryck behöver man såklart reagera, men då också komma ihåg att en TV-serie, film eller ett spel inte får ett barn som tidigare mått bra att plötsligt börja bete sig väldigt illa. Då ligger problemen djupare än så, och de åtgärdas inte enkelt med ett förbud eller någon annan quick-fix.
Som i så många andra situationer är det viktigaste vi kan göra att prata med våra barn och bjuda in till diskussion kring det som finns i deras liv – oberoende av innehåll, vad vi tycker om det och hur gärna vi än skulle vilja få det att försvinna. Häromdagen tänkte jag högt i ett inlägg på sociala media på det här temat och det gav upphov till en livlig diskussion där jag snappade upp många fina formuleringar om den roll vi som vuxna och föräldrar har: Hur vi kan vara ett stödjande bollplank för våra barn då de möter nya saker i livet – både positiva och negativa. Någon de kan prata, reflektera och reda ut sina tankar med som en slags förberedelse inför allt det de kommer uppleva i livet. Hur vi kan ge barnen tolkningsverktyg för att hantera det de möter, ge dem motståndskraft och stärka deras magkänsla kring vad som känns rätt och fel. Att alla barn och unga inte har ett sådant stöd idag är ett mycket större problem än Squid Game.
/Linda Mannila
Ordförande för Pargas Malms Hem och Skola och medlem i Förbundet Hem och Skolas styrelse
Linda Mannila är föreläsare, forskare och författare inom digitalisering, utbildning och samhällsutveckling
[1] Jack Werner. Varningarna är vuxensamhällets smärtstillande, 20.10.2021. https://kwasbeb.se/2021/10/20/varningarna-ar-vuxensamvetets-smartstillande
[2] Elza Dunkels. Nätkulturer – forskningsblogg om barns och ungas nätkulturer, barns rättigheter, lärande och IT. http://www.kulturer.net
