När jag föreläser om betydelsen av ett fungerande föräldrasamarbete för alla blivande pedagoger, småbarnspedagoger och socionomer i Svenskfinland slås jag alltid av hur obekväma studenterna känner sig inför föräldrasamarbetet. Många upplever det som lite skrämmande och något de inte har verktyg att hantera.
Vissa grupper träffar jag två gånger under deras studietid, andra bara en. På en och en halv timme ska jag få in alla delar av delaktighet, relationer, samarbete och stöd för lärande. Det säger sig självt att denna tid bara möjliggör ett litet ytskrap i denna så viktiga del av pedagogernas arbete, att mötas. Med föräldrarna, med barnen, med kollegorna. Föräldrarna är en väsentlig del av barnens liv och deras engagemang är av avsevärd betydelse för barnets skolframgång. Därför är föräldrarna också en viktig del av samtliga pedagogers arbete. Hur svårt det än kan kännas.
Grundförutsättningen för vår existens har alltid varit sociala kontakter. Få eremiter överlevde för att föra sin arvsmassa vidare. Det ligger alltså i vår natur att knyta sociala band. Till exempel är sömnkvaliteten bättre hos människor som sover i samma rum som någon annan. Det beror inte på vårt behov av närhet utan på att för inte så länge sedan, om man ser på hela mänsklighetens existens, så var det tryggare om man sov med någon som höll vakt ifall rovdjur närmade sig. Sov man ensam innebar djupsömn en fara för livet. Biologiskt har vi inte ändrats så mycket, trots att teknologins snabba utveckling kan lura oss att tro det. Frågor som berörs av socialpsykologin har fått ett uppsving i medierna under pandemin, för den förklarar varför vi beter oss som vi gör i ett läge där vår överlevnad plötsligt blivit hotad.
Ändå kan just sociala kontakter upplevas så svåra och så präglade av farhågor och förutfattade meningar. Vi behöver vara medvetna om hur olika grupprocesser påverkar vårt samspel med varandra för att förstå hur vi kan jobba tillsammans i stället för mot varandra. Denna kunskap är helt grundläggande i föräldrasamarbetet. Diskussionerna med studenterna jag möter är fantastiska och tiden tar alltid slut i förtid. Och efter varje gång tänker jag att det vi egentligen diskuterar är ren socialpsykologi. För föräldrasamarbetet handlar i första hand om social interaktion, som är socialpsykologins kärna.
Jag tycker alla som möter människor i sitt jobb borde ha grundläggande kunskaper i socialpsykologi. Därför efterlyser jag mera socialpsykologisk kunskap bland pedagoger. Eller egentligen bland alla, för ju bättre vi känner till varför vi gör som vi gör, desto bättre kan vi förändra vårt beteende. Och desto bättre kan vi minska onödiga motsättningar, som kanske grundar sig i just omedvetna föreställningar. Men så länge vi inte reflekterar kring vårt eget beteende så finns inget utrymme för utveckling.
Katarina Perander
Socialpsykolog
Doktor i pedagogik
