Stora barnet står inför ett av de största vägskälen hittills i sitt unga liv; i höst inleder han skolgången som elev i högstadiet. De senaste veckorna har varit nervösa. Det här efter att han och hans klasskamrater blivit ombedda att skriva ner sina önskemål om medföljande kamrater i det som kommer att vara den nya klassen.
Efter besked om den nya klassen övergick nervositeten i besvikelse.
– Mamma. Varför ställer de mig frågor om de inte tänker lyssna på mina svar?
Barnet hade fått i uppgift att skriva ner namn på två kamrater han ville se som klasskamrater också i högstadiet. Det var inte en lätt uppgift, barnet tyckte det var svårt att välja bara två och lämna så många andra kamrater utanför.
Barnet landar i en klass med en av de kamrater han hade namngivit, resten av klassen består av för honom obekanta ansikten.
Det är inte det att det inte skulle räcka med den här ena goda vännen, det är inte heller det att det inte skulle göra gott att lära känna nya människor. Besvikelsen beror på att vi vuxna är dåliga på att involvera barn och se saker ur deras perspektiv.
Uppgiften var att skriva ner två namn. Om man som fullvuxen glömmer att berätta att det är frågan om ett önskemål, inte ett faktum, kan barnet tolka det som att de två namn han väljer kommer att landa i samma klass som han själv. Då trettio kamrater fördelas på fyra klasser, räknar barnet ut att det blir drygt sju bekanta elever i varje klass i högstadiet.
I barnets värld stämde alltså inget överens med den information han hade fått, inget stämde ihop med den enkla matematik han använde.
Som beslutsfattare strävar jag efter att se saker också från ett barnperspektiv och då jag inte i det här fallet visste hur processen med indelning i olika klasser gått till, ringde jag rektorn. Inte bara för att själv få svar, utan för att kunna svara på barnets frågor.
Det är klart att det finns många olika orsaker till att indelningen i klasserna ser ut som den gör. Det handlar om allt från språkval till religion och inte religion. Har det här pusslet öppnats för eleverna? Tyvärr är svaret nej.
Frågan är varför barnen inte informerats om hur indelningen i de nya klasserna går till? I vår del av kommunen skulle öppnandet av det här pusslet ha krävt ett besök i tre skolor, så svaret är tyvärr enkelt. Man kom helt enkelt inte att tänka på det som en möjlighet. Jag vill inte tro att det är det värre som är orsaken, att man inte vill involvera och informera barnen.
Rektorn tackade för responsen och lovade ta barnets budskap i beaktande då rektorerna står inför samma sak om ett år, och jag kunde efter samtalet besvara barnets frågor.
Jag hoppas och tror att barnet kommer att få en fin start på högstadiet. För oss som i någon roll fattar beslut som gäller barn hoppas jag att vi under sommaren funderar på hur vi kan se världen också ur barnens perspektiv och använder oss av detta då vi fattar beslut.
Micaela Röman
Tvåbarnsmamma, företagare, förtroendevald, journalist
