Tillbaka

Var det faktiskt bättre förr?

Här en ungdomsforskares plock från årets svenskspråkiga ungdomsbarometer 2022. Tre resultat har särskilt fångat min uppmärksamhet:


1. Ungdomarna är relativt nöjda med sitt liv; vitsordet 8 är bra och det skall vi inte glömma.


2. Att välmåendet fortsätter sjunka – och att flickor mår klart sämre än pojkar – kan inte förklaras av coronapandemin eller Rysslands krig i Ukraina. Ungdomarna verkar ha klarat dessa häpnadsväckande väl, fastän pandemin haft negativa effekter. Bra kämpat! Gäller också föräldrar och lärare.

Den upplevda psykiska ohälsan har ändå tagit hisnande proportioner; hälften av ungdomarna uppger att de känner ångest inför framtiden. Så borde det inte få vara. Därtill rimmar resultatet illa med sunt bondförnuft; dagens unga lever i ett samhälle som intresserar sig mera än någonsin för deras mående. Var det faktiskt bättre förr?

Eftersom några större biologiska förändringar knappast har skett på bara ett par decennier inställer sig frågan: Vad har förändrats i samhället som omger de unga? Förutom dystra tongångar orsakade av globala hotbilder, såsom klimatfrågan, coronapandemin och kriget i Europa, har nationella reformer genomförts inom social- och hälsovårdssektorn liksom utbildningssystemet. I det senare är nyckelorden mer målinriktat självständigt arbete, fler individuella val och därmed också mindre sorglös go-with-the-flow och grupp- eller klassbetonade inslag.

Och fastän våra unga är duktiga på att läsa sociala medier och vet att det som där blixtrar förbi är speciella händelser, jämför de – precis som vi andra – ändå det som de där ser med sin egen vardag, som plötsligt ter sig mäkta färglös och spak. Ingen jackpot här inte.

Men också den snabba tekniska utvecklingen och telefonerna måste nämnas. Med dem har tempot skruvats upp, tiden för överväganden krympt samtidigt som koncentrationen splittrats och tiden för återhämtning praktiskt taget försvunnit. Många gränser har suddats ut och referenserna blivit närmast absurda; det mesta ter sig möjligt och det för vem som helst. Det gäller att synas på rätta ställen och grabba tillfället! Ändå vet vi alla att det här inte är sant. Och fastän våra unga är duktiga på att läsa sociala medier och vet att det som där blixtrar förbi är speciella händelser, jämför de – precis som vi andra – ändå det som de där ser med sin egen vardag, som plötsligt ter sig mäkta färglös och spak. Ingen jackpot här inte.

Jag hävdar också att den ökade individualismen och dagens uppfostran med fokus så till den grad på att barnet ska stå i centrum, inte ger våra unga de verktyg de skulle behöva. Det är tungt att ständigt vara medelpunkt och bära ansvar för tidigt fattade utbildningsval i en värld som förefaller följa en dygnet runt och är därtill förändras snabbt, vilket innebär stor osäkerhet.


3) Det tredje resultatet rör den internationella trenden med en allt större grupp unga som, åtminstone tidvis, inte känner sig bekväma i det kön de tillskrivits vid födseln. Av dem är en övervägande andel unga som vid födseln definierats som flickor. Vilka samhällsförändringar avspeglas här i de ungas liv? Varför verkar det vara svårare att växa upp som flicka än som pojke? (Det är sedan en helt annan femma att jag tror att läget förändras med åldern och det blir svårare att vara man än kvinna).

Vilka förväntningar riktas idag mot ungdomar och vilka framtidsscenarier målar vuxenvärlden upp för dem? Vad kan vuxna bidra med för att stödja unga i att hitta en mer realistisk och vardagsnära miljö, med utrymme för känslor av osäkerhet, rätten att pröva sig fram och emellanåt misslyckas?


Några förlag:
– visa intresse
– erbjud stöd men orka också ställa (rimliga) krav, gäller också användning av telefon
– konstatera att motgångar är en del av livet men lyckligtvis också lärorika
– beröm insats åtminstone lika mycket som slutresultat
– påminn om att Rom inte byggdes på en dag
– understryk gruppens styrka – en person behöver inte kunna allt
– förmedla att du älskar ditt barn för vad hen är


Foto: Maija Astikainen

Matilda Wrede-Jäntti
ungdomsforskare, universitetslektor, Helsingfors universitet
matilda.wrede-jantti@helsinki.fi