Jag var tvungen att begrava min far för ett par månader sedan. Det kanske kunde vara mer dramatiskt än vad det i mitt fall var, men i och med att jag aldrig levt med min far och kontakten var sporadisk, har hans bortgång inte direkt påverkat mig i mitt vardagliga liv.
Det är klart att det är sorgligt, och sorgen – den kan se ut och kännas på många olika sätt. I och med att jag inte delat liv med min far är det klart att det finns otroligt mycket jag inte vet om honom och hans liv. Det slog mig under begravningen att det kändes som om ceremonimästaren talade om en helt annan människa än den far jag kände. Det var inte avundsjuka jag kände, jag är glad över att han levde ett gott och rikt liv, men just ett stråk av sorg. Visst, över att inte ha fått resa med honom, inte fira hans jämna år och födelsedagar, men mest av allt att inte ens under perioder ha delat det som var hans vardag.
Tanken som slog mig då och som följer mig än i dag är att jag inte sörjer det som inte varit, jag sörjer det som kunde varit.
Är det så barnet kommer att komma ihåg mig den dag han sitter och skriver en kolumn, att mamma alltid var trött?
Det har fått mig att ytterligare fundera på mig själv som förälder till mina barn. Efter en fullbokad höst har jag tillbringat allt för mycket tid på möten och tillställningar och det känns. Stora barnet sa en dag att jag ofta säger att jag är trött. Och trots att jag är en stor vän av att alla har rätt att visa alla känslor, träffade det här någonting i mig. Är det så barnet kommer att komma ihåg mig den dag han sitter och skriver en kolumn, att mamma alltid var trött?
Stötte någonstans och någon gång på det flygande konstaterandet “din stressiga vardag är ditt barns barndom”. Nu efter min fars bortgång har jag funderat mycket på hur jobb, förtroendeuppdrag och annat jag bokar in mig på eller bokas in på påverkar mina barn och hur de kommer att komma ihåg och berätta om sin barndom då de är vuxna.
Nu är det inte så att jag måste vara den där mamman som väntar med nybakade bullar alla dagar då barnen kommer hem från skolan, men jag är faktiskt oftast hemma då de och deras kompisar dräller in. Sett i backspegeln var det något av det mest positiva med att förlora jobbet samtidigt som stora barnet började skolan – trots fulla kalendrar har jag rätt fria händer. Under dagtid. Det att många av mina jobb och förtroendeuppdrag är kvällstid ökar känslan av att jag aldrig är hemma, vilket vi ibland diskuterar över middagen.
Båda barnen börjar bli så pass stora att de snart bara är glada över att jag inte är hemma, om de nu själva kommer att vara hemma. Och just i fråga om den tiden i livet, måste jag lyfta min egen svans och säga att det ändå – trots en renovering direkt ut helvetet – var otroligt smart av oss att köpa ett eget och relativt stort hus. Nu är huset tillräckligt stort för att inte bara barnen ska trivas, till min stora lycka är det så stort – och nära skolor och byns centrum – att också barnens kompisar gärna hänger hos oss.
Hur och vad jag ska göra för att inte vara den där mamman som alltid var trött.
Det kanske är de här några mer stillsamma dagarna under jul som får mig att ytterligare grubbla över min tidsanvändning. Hur jag för mig och hurudan jag är tillsammans med barnen de gånger vi är hemma, tillsammans och samtidigt. Hur och vad jag ska göra för att inte vara den där mamman som alltid var trött. Än en gång, det är okej att vara trött och att visa det, men gärna så att man där emellan också ger barnen en möjlighet att senare komma ihåg mamma som den som var närvarande, som var rolig, som hängde med på upptåg eller som tröstade då man var ledsen.
Helt ute på hal is tycks jag ändå inte vara. Samma barn som tycker att jag hela tiden är trött kramar mig glädjande ofta och mycket och säger “vad skulle jag göra utan dig?”.
Jag avger inga nyårslöften, men lovar fundera på det. Hur jag ska vara en mindre trött mamma under nästa år. Det för att mina barn en dag inte ska sörja det som inte varit, utan kunna glädjas över det som var.
Micaela Röman
Tvåbarnsmamma, företagare och förtroendevald
