Dagen som var väntad hade kommit, men ändå var jag inte beredd. Nu var det inte många veckor eller månader kvar. Cancern som min mamma hade levt med i sju år hade tagit över. Trots att döden är en naturlig del av livet skrämde situationen mig. Jag hade inte kontroll. Det fanns ingen garanti för att jag skulle reagera på samma sätt som när min pappa gick bort i cancer. Då var jag 11 år. Den duktiga och starka flickan som inte visade sin sorg. Nu var jag mamma och skulle mista min kära mamma.
Mitt i alla hopplöshet bestämde jag mig. Historien skulle inte få upprepa sig. Jag ville göra en förebyggande insats. Mina barn skulle inte skyddas från sjukdom, död och sorg på samma sätt som de hade gjort med mig och mitt syskon när pappa dog. Det var den tidens melodi. Vardagen skulle i och för sig fortsätta men sorgen och saknaden skulle få finnas med. Jag talade öppet med barnen. Medicinen hjälper inte längre mommo. Vi vet inte hur länge hon finns kvar bland oss. Men här tog mina arbetsredskap som förälder slut. Hur skulle jag på ett förståeligt sätt förklara för ett barn i dagisåldern och ett barn i de lägre klasserna varför deras mamma kanske skulle komma att bete sig konstigt, vara frånvarande, glömma saker vara irriterad och ledsen? Hur skulle jag förbereda dem att ta farväl och att sörja på sitt sätt?
Skolkuratorn erbjuder handledning och stöd särskilt i frågor som gäller familjesituationer, växelverkan och sociala situationer. Hen ska vid behov kunna lotsa eleven och familjen vidare.
Skolkuratorer
Under min skoltid var inte skolkuratorerna så synliga som idag. Lyckligtvis har utvecklingen gått framåt. Attityderna har förändrats. Kuratorerna är en central del av elevhälsoteamet. De ska ha relevant utbildning och därmed kunskap om socialt arbete, servicesystemet och socialservicens snåriga lagstiftning. Skolkuratorn erbjuder handledning och stöd särskilt i frågor som gäller familjesituationer, växelverkan och sociala situationer. Hen ska vid behov kunna lotsa eleven och familjen vidare.
I mitt fall krävdes det bara ett telefonsamtal. Skolkuratorn förstod situationen genast. Hon ordnade så att mitt äldre barn skulle få gå till henne och prata. Om det behövdes skulle de jobba med mina frågeställningar. Klassläraren var inkopplad hela tiden. Även om hon jobbade för elevernas och familjernas bästa var det här en sak som hon inte skulle behöva bära hela ansvaret för.
På dagis fanns det stödjande personal i mitt yngre barns grupp. Det lugnade mig att mina barn var trygga. De hade någon att vända sig till om de undrade över något som vi föräldrar inte kunde svara på eller som de inte ville fråga av oss. Det fanns en förståelse för att situationen i vår familj var förändrad för en tid.
Elevhälsan och välfärdsreformen
Vid årsskiftet trädde en annan förändring i kraft: välfärdsreformen som är en av historiens största reformer i Finland. Ansvaret för skolornas kurators- och psykologtjänster har därmed flyttats från kommunerna till välfärdsområdena. Notera att kommunerna och skolorna fortsättningsvis ska erbjuda fysiska rum för kuratorerna och psykologerna. Kurators- och psykologtjänsterna ska också i fortsättningen vara närtjänster och en del av skolgemenskapen.
De möjliga positiva aspekterna av att personalen inom elevhälsan kommer att jobba i samma organisation som övriga social- och hälsovården har knappt diskuterats. Bland annat kan det bli lättare att slussa vidare både elever och familjer som antingen behöver en punktinsats för att klara av en tillfällig kris eller för att uppfylla ett längre behov av stöd och service. Trösklarna är färre att stiga över. Kuratorerna ges förhoppningsvis en helt annan möjlighet att ”ta en familj i handen” och ta kontakt med familjeservicen för att ansöka om familjernas rätt till hemservice när en särskild familje- eller livssituation orsakat att familjen behöver hjälp. Exempelvis när rätten att vara hemma med sjukt barn tagit slut och barnet fortsättningsvis är sjukt eller familjen behöver städhjälp eller hjälp på morgonen. Från och med årsskiftet är hemservicen reserverad för just barnfamiljer.
Framtiden
Drygt ett år efteråt är jag glad att jag aktivt valde att inte upprepa historien och därför ringde skolkuratorn. Förändringen i mitt liv kändes då skrämmande samtidigt som det var tryggt att veta att det förebyggande stödet fanns i mina barns vardagsmiljöer, och att min oro som mamma togs på allvar. Om ytterligare ett år hoppas jag att onödiga trösklar mellan olika stöd till familjer försvunnit, och att vi aktivt jobbar mera förebyggande och mångprofessionellt. Samtidigt är jag säker på att jag kommer att träffa på skolkuratorer i skolbyggnader också i framtiden.
Ulrika Krook
Specialiserad jurist, universitetslärare och styrelsemedlem i förbundet Hem och Skola
