Mars är den månad när flödet fylls av skidbackar där snökristallerna gnistrar, av hjälmprydda små skidåkare, av termosar med varm kakao och gemenskap. Andra bilder föreställer kanske brunbrända ryggar där baddräkten ritat in sitt vita mönster under snorkelturer, flätade hår och de egna benen som vilar mot solstolen, förstås med ett blått hav i bakgrunden.
Det är lätt att tänka att alla andra upplever extraordinära stunder, när vi själva mest omger oss med vardag.
Det är lätt att tänka att alla andra upplever extraordinära stunder, när vi själva mest omger oss med vardag. Det är lätt att tänka att vi nog missar mycket, att våra barn på nåt sätt får mindre, att andra kanske har en ekonomisk kran som vi på grund av ett rent missöde blev utan.
Det är lätt att fokusera på det som vi inte har. Skyltfönsterkulturen på de sociala medierna göder känslor av missnöje och otillräcklighet. Precis det samma gör ju konsumtion: ett ständigt utbud gör att vår hunger vaknar, en rastlöshet, ett jagande efter något bättre.
Vår familj har till exempel aldrig varit på en skidresa. Jag kan få för mig att det är en katastrof, detta att vi aldrig har varit på skidresa. Samtidigt vet jag att jag verkligen inte gillar skidåkning. Det är inte min grej. Bland mina egna inlägg finns det däremot gott om bilder på kaninungar, bilder på barn och djur, bilder på barn som lever på en stor gård. Jag förstår att det finns de som kan få för sig att det är en katastrof, detta att deras barn inte har kaninungar.
Det vi inte ser i flödet är ju vad vi själva har – vad vi själva har valt. Vi ser inte heller uppoffringarna och arbetet som ligger bakom andras framgång. Vi invaggas i tron att det vi ser är det som finns. Det mänskliga, ofullkomliga och osäkra, det sårbara och det skrovliga syns sällan i det skyltfönstret där vi själva väljer vilka detaljer vi vill visa.
Det mänskliga, ofullkomliga och osäkra, det sårbara och det skrovliga syns sällan i det skyltfönstret där vi själva väljer vilka detaljer vi vill visa.
Jag undrar om det så att vi före de sociala mediernas tid fick en bredare bild av andras liv. Det fina och tillrättalagda har vi väl alltid varit måna om att visa upp, men det var nog svårare att låta sig förföras av de enstaka gnistrande guldkornen i någons liv, när man också såg allt det andra. I min barndom hade vi några grannar som ofta – nästan dagligen – stack sig in på ett kort besök. Där satt de i vårt vardagsstök, och betraktade våra gräl, våra tvätthögar och våra kokta potatisar med skal på. Hade de bara fått bläddra i vårt fotoalbum, hade nog allt sett väldigt annorlunda ut.
Vi väljer olika, och vi lever olika. I dagens flödeskultur kan det vara sunt att också vända blicken mot oss själva: vilka val har jag gjort i mitt liv? Vad prioriterar och värderar jag? Det gör det nog lättare att passera andras skyltfönster.
Sara Jungersten
