Vithetsnormen är stark i våra finlandssvenska skolor och daghem. Är det tillräckligt för att upprätthålla rasismen i samhället?
Obekvämt. Det är det alltid då man talar om rasism.
– Få vill identifiera sig som rasist, men det är mer komplext än så, säger Joséphine Gram som jobbar som koordinator för föreningen Ad Astra.
Det är inte fråga om att vara rasistisk eller inte, utan att vara en del av ett samhälle som upprätthåller rasism på strukturell nivå och ett system kring vithetsnormen som är skadligt i slutändan.
Om man inte själv förstår vad rasism är kan man inte heller arbeta effektivt mot rasism, vara proaktiv och känna igen outtalade rasistiska normer.
– Vita föräldrar med vita barn tänker sällan på hur allmän rasismen är i vår vardag. I de finlandssvenska skolorna är vithetsnormen väldigt stark.
Speciellt i Svenskfinland finns ytterligare ett problem kring rasism, säger Gram. ”Vi är också en minoritet så vi förstår dem som utsätts för rasism” är en jämförelse som hon ofta stöter på.
– Men det är problematiskt, det blir en mur till att gömma sig bakom. Man kan inte bara klumpa ihop minoriteter och prata om diskriminering. Man måste förstå skillnaden och inse att en person både kan uppleva rasism och språkdiskriminering.
Frågor kan stressa
”Varifrån kommer du egentligen?” ”Du har så fint hår!” ”Får jag känna på ditt hår?” ”Ska det bli skattebetalare av den där?” Nina Sofia Abrahamsson har i tio år tvingats ta del av rasism på mycket nära håll – inte sällan av okända människor i bussen eller på stan.
– Det är små frågor och kommentarer som kan vara välmenande, men som utpekar mina barn som annorlunda. Att hela tiden utsättas för dylika kommentarer ökar stressen och aktiverar stressystemet hos barn som rasifieras. Det har både kort- och långvariga konsekvenser för den psykiska och fysiska hälsan.
Abrahamsson är psykolog och själv aktiv inom föreningen DIVa – föräldrar för diversitet. Hon poängterar att vi alla agerar rasistiskt utan att identifiera oss som rasister.
– Vi människor agerar både medvetet och omedvetet, därför är det viktigt att verkligen våga vara självkritisk. Och framför allt att bli medveten om sitt eget beteende.
En beigefärgad penna beskriver vi som hudfärgad medan plåstren vi köper alla har samma beige nyans. Vithetsnormen genomsyrar hela vårt samhälle och Abrahamsson uppmanar föräldrar att ta sitt ansvar.
– Inget barn föds rasistiskt, men det som känns främmande känns många gånger skrämmande. Därför är det viktigt att diskutera mångfald redan i mycket tidig ålder.
Prata om att det finns rasism och orättvisor i samhället, ge barnen ett bättre ordförråd så att de själva kan ifrågasätta när de blir äldre.
– Det sista vi ska göra är att lägga ansvaret på dem som är utsatta. De måste ofta kämpa ensamma, men var och en kan ta sitt ansvar. På samma sätt som männen också kan ansluta sig till den feministiska kampen.
Många vita föräldrar tänker att rasism inte angår dem.
– Tanken på att ens eget barn skulle agera rasistiskt kan skapa obehag och man är rädd för att göra fel. Men det är okej att misslyckas, och för att utvecklas ska man kunna göra fel. Det är också viktigt att minnas att ens barn förmodligen kommer att agera rasistiskt i någon situation, säger hon.
– Då ska man genast markera att det som sagts är fel, att det är ett beteende som vi inom familjen inte accepterar och förklara att det kan såra. Barn är ju barn, och det är inte konstruktivt att bli arg. Vi föräldrar ska i stället forma vårt barns beteende.
Representation kan både motverka och uppehålla rasismen.
– Vi har kommit längre i tänket kring flickigt och pojkigt. När det gäller leksaker, dockor och böcker är diversiteten vad gäller etniskt ursprung och hudfärg ännu inte lika stor.
Till exempel Pippi Långstrump-böckerna har under det senaste decenniet väckt debatt och kritiserats för att vara rasistiska. I Pippi Långstrump i Söderhavet sitter barnen på marken och äter bananer och kokosnötter.
– Den bilden är väldigt stereotyp och inget mina barn kan identifiera sig med.
Abrahamssons barn anser sig själva vara bruna och då kallar vi dem för bruna.
– Vi har diskuterat termen afrofinlandssvensk hemma, men det var inget som barnen tog till sig. Min äldre dotter identifierar sig som brun finlandssvensk.
Kunskap sprids på daghem
Nina Sofia Abrahamsson är sedan några månader tillbaka anställd i projektet Trygg på dagis som riktar sig till dagisverksamheten.
– Där har personalen mycket möjligheter att påverka barnen, oberoende av familjeförhållanden.
Hon gör ett pedagogiskt material och besöker daghem i Svenskfinland för att tala om vad rasism är. För det är verkligen på gräsrotsnivå som det här arbetet behöver inledas.
– Det har varit ganska förvånande att se hur lite kunskap det finns, vilket gör mig lite ledsen.
Ett daghem tackade nej till ett besök och uppmuntrade Nina Sofia Abrahamsson att istället kontakta det finska granndagiset eftersom ”de har flera färgade barn än vi”.
– Bara det säger så mycket. Jag kan bli matt i det här samhällsklimatet, men måste försöka att inte bli förlamad.
Text och foto: Maria Thölix
