Hej Steve, det har gått 13 år sedan du dog men kanske du läser din mejl emellanåt? I alla fall har jag ett ärende som jag måste få ta upp med dig.
Förstås gäller det barn, smarttelefoner och alla vi uppgivna föräldrar.
Det känns rätt att jag riktar mig till dig. Det var du som introducerade den första iPhonen i juni 2007. Där på lanseringstillfället log du brett, faktiskt snudd på diaboliskt. Men du fattade väl inte vilka konsekvenserna skulle bli, va?
Att vi föräldrar skulle drivas till vansinne med att försöka begränsa ungarnas tid på YouTube och TikTok. Steve, försök själv få dina barn att lägga ifrån sig telefonen och göra något annat. Försök få dem att gå ut och leka eller måla med vattenfärger. Deras dumtomma blick när de skrollar vidare är som en dolk i hjärtat på vilken förälder som helst.
Steve, försök själv få dina barn att lägga ifrån sig telefonen och göra något annat.
Nej, förstås är du inte ensam skyldig. Mark Zuckerberg är lika skyldig som du. Och alla andra ack så smarta människor som fixar och trixar där på Facebook, Instagram, TikTok, YouTube, alla är lika förbaskat skyldiga.
Skyldiga till vad? Likgiltighet, förstås. Steve, låt mig ge ett exempel från ditt kära Apple Inc:
Ni är så otroligt innovativa med en massa funktioner och finesser i era iPhones. Vilket bevisar att ni har duktigt folk där. Ändå är er skärmtidsfunktion lika klumpig som en elefant. Har en praktikant knåpat ihop den? Och vilken blir reaktionen när vi föräldrar ber er vara lika innovativa för att hjälpa oss att skydda våra barn? Kompakt tystnad.
Hallå, är någon där? Ni borde alla skämmas!
Jag ber om ursäkt Steve, det var inte meningen att låta min ilska gå ut över dig.
Och egentligen är jag inte längre ilsken. Trots att jag ser allt fler unga offer runt mig.
På stan ser jag småttingar i vagn som stirrar på en skärm, jag hör om barn som slutar spela instrument eller idrotta för att de föredrar en skärm och jag hör barn slänga ur sig rasistiska klyschor på engelska. Och jag träffar föräldrar som kämpar med att få barnen att läsa en ynka bok under hela sin barndom.
Givetvis borde jag vara rasande. Men jag är mest uppgiven.
Jag inser nämligen att kampen förmodligen är förlorad. Locket till Pandoras ask kan inte stängas. Det finns ju redan en hel generation föräldrar som växte upp med smarttelefoner. Hur sjutton ska de kunna övertygas? De är redan förlorade till skärmar och sociala medier.
Jag inser att kampen förmodligen är förlorad. Locket till Pandoras ask kan inte stängas.
Eller vänta, är de kanske vårt sista hopp?
Kan det vara så lyckligt att det är just de yngre föräldrarna som på djupet begriper problemet eftersom de själva har stått upp till midjan i skärmträsket? Kanske de därför väljer att lägga undan sin telefon och sätter sig runt matbordet med ungarna för att prata om skärmanvändning?
Steve, det där om prat runt matbordet känner du väl igen? Jag minns tydligt att du i Walter Isaacsons biografi över dig berättade om de intensiva debatter du och din familj förde runt köksbordet om vilken slags diskmaskin ni skulle köpa för att vara så miljövänliga som möjligt.
Knappast satt dina barn och pillade på sina telefoner då?
För länge sedan lärde jag mig ett intressant ord: Moralpanik. Ordet beskriver hur folk reagerar överdrivet på fenomen som de inte begriper eller som inte överensstämmer med deras världsbild. Några historiska exempel är rock’n’roll, serietidningar och datorspel.
Och Steve, nu ska jag avslöja en hemlighet. För några år sedan när min oro över barn och sociala medier inte var mer än en vag magkänsla ställde jag mig den här frågan:
Har jag kanske drabbats av simpel moralpanik?
I dag önskar jag innerligt att så är fallet och att allt kommer att bli bra en dag.
Steve, lägg handen på hjärtat, tror du att allt blir bra?
Jocke Enegren
Jocke är kommunikatör på Förbundet Hem och Skola. Du når honom på jocke.enegren@hemochskola.fi
Bild: Matthew Yohe, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons
