Genussensitiv småbarnspedagogik behövs för att göra vardagen mera jämställd för barn på dagis. Det handlar inte om att göra om någon, utan om att bredda och lägga till, säger daghemsföreståndare Amelie Lund
Ute är det blåsigt och grått men uppe på andra våningen på Smedsgatan 19 i Helsingfors är stämningen solig och varm. Ett tiotal barn har tagit över rummen de gräver efter skatter i en stor låda fylld med magisk sand, de limmar paljetter på toapappersrullar och leker Elsa och Anna. Några har klätt sig i skimrande klänningar och åker skridsko över golvet tillsammans.
Det här är vardag för Amelie Lund. Hon är daghemsföreståndare på Barnavårdsföreningens daghem B.E. von Schantz. Lund är specialiserad på genussensitiv småbarnspedagogik och i sitt arbete strävar hon efter att i praktiken tillämpa de teorier och metoder som hon studerat på Arcada. På B.E. von Schantz är det viktigt att varje barn får vara sig själv och ges utrymme att utvecklas i den riktning som känns rätt.
Enligt Lund är genus mer än pojkar och flickor, blått och rosa, klänning eller inte klänning.
– Jag tänker att det handlar om ett förhållningssätt, alltså hur vi ser på barnen och vilka tankar vi har om pojkighet och flickighet och hur de syns i vårt bemötande mot barnen.
Hon menar att ett traditionellt sätt att se på pojkar och flickor kan vara begränsande. Till exempel uppmuntras pojkar fortfarande till en viss typ av beteende och flickor till ett annat.
Enligt Lund är genus mer än pojkar och flickor, blått och rosa, klänning eller inte klänning.
– Bråkiga flickor bemöts annorlunda. Det finns en tendens att omedvetet godkänna pojkars bråk eftersom ”pojkar är pojkar”.
Enligt Lund stärks stereotypierna av vilka leksaker barnen erbjuds och vilka kläder de har på sig, till exempel är flickors kläder ibland opraktiska och i värsta fall hindrar de barnet från att röra sig fritt. Lund tycker ändå att leksaker och kläder är ett ganska ytligt sätt att se på det hela. Hon säger att vuxna framför allt behöver tänka mer på hur de bemöter barn till exempel när de behöver hjälp och hur de reagerar på barns känslor.
– När säger vi upp och hoppa när någon har ramlat, och när tröstar vi?
Trots att många pedagoger är medvetna om problematiken har Lund sett barn behandlas olika beroende på kön och kommer också på sig själv ibland. Pedagoger har till exempel tendens att hjälpa pojkar mer med påklädningen medan de kräver mer av flickor.
– Vi utgår från att pojkar är hjälplösa och flickor är duktiga. Jag tror inte att någon gör det aktivt men vi har alla vuxit upp så här. Mönstren kommer inifrån.
Lund började intressera sig för genusfrågor inom småbarnspedagogik redan 2010 då hon studerade till socionom och gick en kurs i småbarnspedagogik. I fjol skrev hon sitt masterarbete om genusmedveten småbarnspedagogik och under den processen klarnade hennes eget sätt att se på saken. Enligt Lund ska vi visa att alla är olika och att det är okej.
– Vi behöver inte försöka kompensera det ett barn går miste om på grund av sitt kön genom att tvinga pojkar och flickor att göra sådant som anses vara det andra könets grej. Då fortsätter vi ju att utgå från att flickor och pojkar är olika istället för att lära oss att se och bemöta barnen som unika individer.
Lund vill starta en dialog med barnen och få dem att själva ifrågasätta normer och inse att de kan göra allt.
– Det handlar inte om att göra om någon, utan att bredda och lägga till.
I grunderna för planen för småbarnspedagogik står det att ”personalen ska uppmuntra barnen att göra val oberoende av könsbundna eller andra personrelaterade rollmönster och förväntningar”.
Lund uppmuntrar sin personal att agera genussensitivt, men det är inte alltid är så lätt.
– Pedagogiken ska vara genussensitiv men det är bara ett av alla ord i planen. Om vi inte lyfter upp och reflekterar kring dessa frågor så är det ju svårt att agera i praktiken.
Lund säger att trenden har varit att frågorna lyfts av några eldsjälar som sedan försöker få andra att hänga på. Hon hoppas att mönstret så småningom förändras. Om hon fick bestämma skulle genusfrågor vara en del av allas utbildning. Själv valde hon att fokusera fyrtio studiepoäng på temat.
– Det är så centralt. Frågorna finns med i vår vardag hela tiden, säger hon.
Försök få syn på normer. Vilka leksaker och kläder ger du ditt barn? Fråga dig varför du gör på ett visst sätt.
Bemöt alla barns känslor lika. Pojkar och flickor är lika rädda, ledsna och arga och alla behöver förståelse och tröst ibland.
Ge alla barn samma uppmärksamhet. Måste man ha glittrig prinsessklänning eller duger en vanlig tröja för att få en komplimang?
Amelie Lunds slutarbete finns på bloggen tnkom.wordpress.com.
Text och foto: Amanda Mannström
Tidningen Hem och Skola 2/2019
