21.8.2019
De flesta känner säkert igen känslan av att ju äldre man blir, desto mer sällan får man uppleva något för första gången. Jag hade glädjen att ha en sådan upplevelse förra veckan när barnet började på första klassen i skolan.
I flera veckor hade släkt och vänner frågat barnet om det ska bli spännande att börja skolan, men att det var så spännande för en förälder var jag inte förberedd på. Med lärarbakgrund och en viss insyn i skolvärlden trodde jag att läget var ganska bra under kontroll, men det överraskade mig att situationen var så annorlunda från ett föräldraperspektiv.
När det väl var dags att ta adjö och se barnet gå in i skolan med sin klass, snurrade många tankar i huvudet; ”Kommer han att trivas med sina klasskompisar och lärare?”, ”Kommer han att klara av uppgifterna som tillges och kunna ta ansvar?” ”Kommer jag som förälder att kunna stödja barnet på ett lämpligt sätt – inte blanda mig i för mycket, men inte heller lämna hen vind för våg?”
Det kräver en extra insats av både föräldern och läraren att mötas…
Man hör ofta föräldrar sakna den så kallade tamburkontakten med pedagogerna i det skedet barnet börjar skolan. Man är van att få en kort genomgång av dagens toppar och dalar när barnet avhämtas på förskolan, men det uteblir ofta när barnet börjar skolan. Tamburkontakten är något som värdesätts både av föräldern och pedagogen och den fungerar också som ett förtroendebyggande element i samarbetet.
Vi tänker kanske att ingen kontakt mellan hemmet och skolan innebär att allting är ok, men ibland behövs nog också den lilla bekräftelsen av att ”Allt har gått bra idag”. Det kräver en extra insats av både föräldern och läraren att ta sig tid att mötas, men i längden gynnar det kontaktskapandet och tilliten. Jag vill uppmuntra alla nya skolföräldrar att aktivt bekanta er med barnet skola och personal, fastän det känns spännande i början!
//Linda
