5.9 2019 Telefon plingar och Wilma-symbolen dyker upp i rutan. Jag öppnar appen, men inget nytt meddelande syns på skärmen. Jag laddar sidan om och om igen. Till slut tröttnar jag och återgår till mitt arbete. Och glömmer bort att jag fått en avisering överhuvudtaget. Följande morgon börjar en klocka ringa avlägset i mitt huvud, som en tickande påminnelse om något jag glömt. Den obehagliga känslan släpper inte taget. Då jag står i duschen minns jag det: Wilma-meddelandet jag aldrig läste. Jag stiger snabbt ut ur duschen och öppnar Wilma. ”Barnen ska ha med sig något litet mellanmål och en vattenflaska till morgondagens utfärd. Kom ihåg lämpliga kläder.”. Morgondagen är idag. Stressvetten tränger fram i pannan, käkarna pressas samman och jag rusar upp till barnen, som just är på väg ut. Jag rafsar snabbt ihop något av vårt ynka lager i skafferiet och barnen ser missnöjda ut. På utfärd ska man ha med något gott, inte en minigrippåse med nötter och russin. Barnen far suckandes iväg (förhoppningsvis i rätt sorts kläder, det hann jag inte kolla) och min puls saktar så småningom ner. Stressen och irritationen byts ut mot känslan av att ha misslyckats. Igen. Jag känner att jag inte hinner med. Alltid ett steg efter. Försöker reparera skador istället för att förhindra dem, som jag tidigare gjorde.
Jag känner mig som prästens lilla kråka som än slinker hit och än slinker dit, men som ändå till slut hittar sig själv i diket.
Den nya läroplanen betonar föräldrarnas delaktighet i barnens skolgång. Jag känner att jag gör så mycket jag bara hinner (och kommer ihåg), men att det ändå inte räcker. Jag tror att jag inte är ensam om den känslan. När barnet kommer hem med matematikläxor märker jag att jag inte längre kan hjälpa. Jag har inte längre de verktyg som skulle behövas och jag känner mig otillräcklig. Och blir frustrerad. Jag vill ju hjälpa. Jag bävar i mitt stilla sinne över framtiden, då uppgifterna blir allt svårare… Som förälder känner jag också ett stort ansvar för att mina barn sköter sig i skolan. Jag känner att jag förväntas se till att barnen gör sina hemuppgifter, läser till sina prov och har på sig lämpliga kläder. Gör jag inte det plingar Wilma igen, den här gången med lektionsanteckningen ”ogjorda hemuppgifter” eller med en reprimand från läraren om att barnen fick frysa i regnet. Jag balanserar mellan att lära mina barn att själva ta ansvar och begå misstag och att skydda dem från det ögonblicket då de med fasa inser att de inte förberett sig inför ett prov eller glömt gymnastikpåsen hemma. Vissa dagar kan jag tänka att det kanske lär dem något, att de märker att de också ska ha lite koll för att klara sig. Andra dagar kryper min egen presterare fram och jag känner mig som en dålig förälder som inte ser till att allt blir gjort. Hur ska man göra för att det ska bli rätt? Vi har säkert alla hört och läst om curlande föräldrar eller helikopterföräldrar, som de också kallas. Vi vet ju att det inte är bra, för i det långa loppet måste barnen stå på sina egna ben. Men balansgången är så hårfin. Jag känner mig som prästens lilla kråka som än slinker hit och än slinker dit, men som ändå till slut hittar sig själv i diket.
Det som ger mig allra mest resurser och krafter att kämpa, prova olika lösningar och hålla humöret uppe är andra föräldrar. Vi sitter alla i samma båt. Vi lever i ett hektiskt samhälle där vi förväntas prestera på toppnivå, inte bara på jobbet utan också hemma, och vi ska stå där och se ut som om vi vet vad vi gör. Efter varje samtal med andra föräldrar, såväl långa djupgående diskussioner som korta ordväxlingar vid dörröppningen, stärks ändå känslan av att inte vara ensam. Jag tror vi är många som inte riktigt vet vad som förväntas av oss föräldrar. På vilket sätt kan vi stödja våra barn på bästa tänkbara sätt? De flesta av oss kämpar väl med att hinna med, med att försöka hitta de bästa lösningarna för de egna barnen (som dessutom oftast har helt olika behov) och med att (förhoppningsvis) också vara barmhärtiga mot oss själva. Det vi kan göra är att visa barnen att det är okej att begå misstag, för på så sätt kan vi stärka deras tillit till att våga prova och ta ansvar. Vi kanske glömmer att packa matsäcken, men det gör inget. En läxa är ogjord, men det är inte heller någon katastrof. Vi lär oss hela livet och allra bäst lär vi oss faktiskt av våra misstag. I en tid som präglas av slipade fasader är det ännu viktigare att visa att det finns sprickor, men att byggnaden hålls ihop trots dem. Våra sprickor ger oss möjligheten att reflektera och lära oss. Vad beror sprickan på? Hur kan jag åtgärda den? Behöver jag alls bry mig om den?
Tillsammans kan vi hjälpas åt att stödja våra barn till att bli just sådana de själva vill. Tillsammans kan vi stödja varandra. Och tillsammans kan vi försöka hänga med i skolans och samhällets utveckling genom att ha en öppen dialog, också om våra (inbillade?) tillkortakommanden, även om det ibland känns som om vi bara dras med i kölvattnet istället för att sitta med i båten och styra.
Katarina Perander-Norrgård
