5.12 2019 För 23 år sedan blev det en stor omställning i vårt liv då det föddes en ny liten baby som flyttade hem till oss, vårt första barn. Jag funderade då hur jag skall kunna ta ansvar för en hel människa och jag slukade all information mellan himmel och jord om hur man tar hand om ett barn, om sjukdomar och hälsa, om näring, sömn och gränser med mera. Tanken slog mig faktiskt då, hur länge kommer jag att ’vara fast’ nu när livet har blivit så annorlunda och jag är så begränsad till en tillvaro i hemmet.
Det lilla barnet växte och utvecklades, tänk att tiden gick så snabbt och tänk att jag klarade det! Jag hade lyckats uppfostra ett litet barn och få se det växa upp till en fin vuxen människa och plötsligt var det dags för honom att flytta hemifrån. Det var för en vecka sedan.
Nu efter att flyttlasset har gått funderar jag över att livet, som jag hade hunnit bli så van vid, plötsligt ser helt annorlunda ut. Jag behöver inte laga mat till lika många längre, det hålls mera städat hemma och det är ganska tyst i huset en stor del av tiden. Jag har mera tid för mig själv och för reflektion. Jag har hunnit tänka på min ’karriär’ inom Hem och Skola sammanhang. Jag har aldrig sett mig själv som en typisk föreningsmänniska, men ändå slank jag in på den vägen som på ett bananskal.
På dagis tyckte jag att samhörigheten föräldrar emellan var viktig och det var givande att jobba tillsammans och ordna basarer och skrinningar för barnen, och gå på jul- och vårfester förstås. Vi hade ingen officiell föräldraförening då, men vi gjorde saker tillsammans för barnens bästa, det kändes som om vi alla föräldrar hade samma mål. Under den tiden fick jag många goda vänner, av vilka många hänger med i mitt liv än idag.
Under lågstadiet kändes det som en naturlig fortsättning att engagera sig i vår lokala Hem och Skola- förening och där jag fick rollen som sekreterare. Jag var inte så mycket för de föreningstekniska grejerna, det var nog när man planerade och gjorde saker tillsammans som var det roliga då också. Jag har många fina minnen från vintriga friluftsdagar med kaffe i termos till hektiska julbasarer med lyckohjul och bakverk i en stimmig matsal. I högstadiet blev det klassmamma-rollen som kallade, trots tonårsmotstånd. Vi fick ett bra föräldragäng där också.
Det finaste med att vara med och engagera sig har nog varit att få vara med på ett sådant hörn i sina barns skolgång som kanske annars skulle ha gått en förbi, det har alltid känts lätt att ta kontakt med lärarna och andra föräldrar och ha dialog med dem i stort och smått. Ännu viktigare har den sociala guldkanten i vardagen blivit med alla nya vänner och bekantskaper som jag fått på Hem och Skola-vägen.
Med risk för att låta klyschig så säger jag att jag inte ångrar en dag, jag är tacksam för min Hem och Skola-resa, som ännu fortsätter åtminstone ett tag till som anställd ekonomiansvarig på Förbundet Hem och Skola.
Katarina Michelsson, förbundsekonom
