Tillbaka

Krisen visar skolans och lärarnas styrka

I skrivande stund är det mitten av april och så gott som alla finländska skolelever har fått vänja sig vid specialarrangemang kring skolgången. Jag hoppas innerligt att allt har gått bra för er.
Hemma hos oss är vi plötsligt en storfamilj igen. Vår äldsta son som är 22 har också han tillfälligt funnit det bäst att söka sig till oss i Kyrkslätt i stället för att försmäkta i sin lilla studentlya. Så det är många barn – fem stycken – kring matbordet till vardags.
Så även om det övriga sociala livet har tvärstannat är det plötsligt mer liv i luckan där hemma. På ett trevligt sätt.

När vardagen rubbas förändras mycket. Man tvingas justera sina vanor men också lära sig nytt. Styrkan i den skola vi har är – som jag ser det – att den ger möjlighet för både lärare och elever att ta ut svängarna. Att vi går över ämnesgränser, att vi improviserar.


När vardagen rubbas förändras mycket. Man tvingas justera sina vanor men också lära sig nytt. Styrkan i den skola vi har är – som jag ser det – att den ger möjlighet för både lärare och elever att ta ut svängarna. Att vi går över ämnesgränser, att vi improviserar. Att vi inte fastnar i ett träsk av punkter som skall checkas av, utan att vi ser ett mål lite längre fram, ett mål som man kan nå på många sätt.

I den här situationen visar den finländska skolan och vår lärarkår sin styrka. Man behöver inte sitta i ett klassrum utan – kan lära sig hemma. Man behöver inte kolla och mäta allting utan kan ge eleverna frihet och ansvar att själva bestämma hur de lär sig.
Det har varit roligt att se hur otroligt innovativa lärarna är i sin distansundervisning. Man kan undervisa barnen på så olika sätt. Det har också varit fint att se hur motiverade och kapabla barnen är att ta ansvar för sitt eget lärande – redan i de lägre klasserna.
Den nya läroplanens fenomenbaserade struktur kommer plötsligt till sin rätt i den situation vi befinner oss. Gränserna mellan ämnen suddas ut nästan av sig själva.
Och visst finns det mycket man kan vara glad för. Jag får själv hela tiden höra hur våra lärare hittar på nya sätt att engagera barnen på distans och få dem att också tillämpa det de lär sig i praktiken – eller att via praktiken ta till sig något nytt.
Jag har fått höra många roliga berättelser om nya sätt att närma sig lärandet. I Utajärvi skulle man städa sitt rum i takt med något musikstycke och sedan berätta om artisten och stycket man valde. Hemma hos oss vaknade jag av ett glatt slammer i köket, vår nästyngsta son tvättade spisen och ugnen, i huslig ekonomi på distans. Det kan tilläggas, att man skulle ta ett fotografi före och efter. ”Förefotografiet” tog han först efter lite städning för att inte behöva skämmas. I Kottby har barnen gått omkring och tagit bilder av arkitekturen och analyserat den. I många skolor har man passat på och satt elevernas cyklar i vårskick – på distans, förstås.

Men skolan är också trygghet. Och när skolan inte finns i vardagen annat än via de uppgifter man skall göra, när kompisarna inte finns nära, kan många barn uppleva att vardagen är otrygg.

Men skolan är också trygghet. Och när skolan inte finns i vardagen annat än via de uppgifter man skall göra, när kompisarna inte finns nära, kan många barn uppleva att vardagen är otrygg. Och för många kan hemmet vara det. Hem och Skola har under vårens lopp påmint om vikten av att skolan är i kontinuerlig kontakt med barnen. Vissa familjer behöver mera stöd än andra.
Och vi föräldrar skall också vara barmhärtiga mot oss själva. Få av oss är lärare. Och fast man är lärare är man sällan sitt eget barns bästa lärare.
När ni läser detta kan det hända att krisen är på väg att gå över. Det kan också hända att den fortgår ett bra tag till. Barnen sitter antagligen fortfarande hemma. Ni har kanske själva berörts av sjukdomen, och då hoppas jag innerligt att det har gått bra.
Och även i utmanande tider finns det vitsippor i dungen, smultron i sluttningen bakom huset och mycket att glädja sig över.


Anders Adlercreutz
ordförande för Hem och Skola

Tidningen Hem och Skola 2/2020