Det är oklart för både elever och föräldrar vad de har rätt till och hur föräldrar rättsligt kan föra brister vidare om de inte har fått tillräckligt individualiserade beslut. Detta försvåras av att det i Finland fortfarande inte finns en nationell övervakningsmyndighet för skolorna. Dessutom är det svårt för skolor och lärare att få tillräckligt med resurser för att kunna förverkliga elevernas rättigheter. Det finns också brister i rättsskyddet, förvaltnings- och beslutsprocessen samt brister i det samarbete och den mångprofessionalism som skulle behövas. Lärarna saknar delvis det stöd och den handledning samt mångprofessionella konsultation som de skulle behöva eftersom exempelvis Valteris handledning är avgiftsbelagd och kommunerna inte vill betala för det.
När lagstiftning reformeras får utgångspunkterna inte i första hand vara organisatoriska eller ekonomiska utan elevens rättigheter och förverkligandet av barnens bästa (art.3 barnkonventionen och art. 7 CRPD) ska vara utgångspunkten. Detta utesluter ändå inte att organisatoriska, ekonomiska och personalmässiga aspekter beaktas.
Det är bra att stödet utformas så att det bildar en subjektiv rätt till elevspecifikt stöd för eleven om kriterierna uppfylls. Däremot är förslaget inte tillräckligt klart och tydliga för att uppfylla de krav som laglighetsövervakarna vid upprepade tillfällen lyft fram. Det är ännu för oklart och svårt att tillämpa. De olika delarna i lagförslaget är delvis motstridiga och motiveringarna för hur lagen ska tillämpas finns inte alltid på rätt ställe i lagförslaget. Det finns risk att elever som behöver stöd lämnas utan det. Den starka betoningen på den pedagogiska bedömningen gör att den kunskap och erfarenhet som föräldrar och andra sakkunniga riskerar att åsidosättas.
Målsättningen med att det förebyggande stödet stärks är i sig positivt och en utveckling i rätt riktning. Att bestämmelsen kopplas starkt till stödundervisning och inlärningssvårigheter är bekymmersamt. Detta gäller både det proaktiva och det elevspecifika stödet. Det finns elever i behov av de proaktiva stödåtgärderna som varken behöver stödundervisning eller har inlärningssvårigheter eller det stödbehov som beskrivs i andra stycket på s.70. Lagförslaget förbiser därmed de elever som behöver enbart stöd för skolgången exempelvis på grund av hinder i skolmiljön eller fysiska eller neurologiska funktionsnedsättningar.
Det är positivt att stödundervisning i undervisningsspråket har tagits med speciellt med elever som har ett annat språk än finska eller svenska som första språk.
Den mångprofessionella konsultationen måste tas med för de proaktiva stödåtgärderna och det elevspecifika stödet på samma sätt som för sjukhusskolorna. Detta är speciellt viktigt eftersom många svenska skolor är mindre skolor.
Att den administrativa bördan för personalen har underlättats är positivt men får inte ske på bekostnad av elevernas, föräldrarnas eller lärarnas rättsskydd.
En språkkonsekvensanalys och en komplettering av barnkonsekvensanalysen behövs.
Om denna skyldighet tas bort, förskjuts arbetet till en allmän nivå som inte kan ta hänsyn till de specifika situationerna på olika enheter. Detta förstärks ytterligare av att kravet att utarbeta planen tillsammans med personalen också tas bort. Risken är att planerna blir generella, byråkratiska texter utan konkret betydelse, vilket kan försämra arbetet med barn i utsatta positioner. Barnrättskommittén har uppmanat Finland att förbättra detta arbete.
Exempelvis har vissa förskolor i Närpes nästan enbart barn med invandrarbakgrund, medan andra inte har det. Vissa enheter är specialiserade på barn med svåra funktionsnedsättningar, medan andra inte är det. I Helsingfors finns det små grupper för barn med funktionsnedsättningar eller speciella behov, vilket inte alltid är fallet i andra kommuner som till exempel Kyrkslätt, där det inte finns sådana grupper inom de svenska avdelningarna. Att alla dessa enheter skulle omfattas av en gemensam plan på kommunal nivå framstår därför som ologiskt. Den webbutbildning som erbjuds via den nationella barnstrategin är inte tillräcklig för att täcka de olika behoven, och dessutom erbjuds denna utbildning endast på finska (textning på svenska).
Arbetet med de enhetsspecifika planerna har redan påbörjats, vilket gör att påståendet om att lagändringen skulle spara arbetstid verkar märkligt.
Den obalans och oklarhet som fanns mellan utbildningsanordnarnas och småbarnspedagogikens ansvar innan den nu föreslagna upphävningen av lagändringen kvarstår. Den nuvarande lagändringen tydliggör att den allmänna skyldigheten att främja likabehandling enligt 5§ i diskrimineringslagen är otillräckligt känd bland personalen inom småbarnspedagogiken, då den oftare är bekant med småbarnspedagogiklagen och dess läroplansgrunder. Detta är något som även kritiken mot nuvarande lag på sidan 11 i lagförslaget bekräftar. Där står det att arbetet med likabehandling redan är inkluderat i småbarnspedagogiklagen och dess läroplaner, men detta har inte underbyggts av forskning. Samtidigt hänvisar det nuvarande lagförslaget till forskning som visar på förekomst av rasism inom småbarnspedagogiken, utan att nämna andra former av diskriminering som ableism (diskriminering av barn med funktionsnedsättningar) eller religiös diskriminering.
Det är oklart om 6a§, tredje stycket, som säger att “Barnen och deras vårdnadshavare ska ges möjlighet att bli hörda om de främjande åtgärderna”, kommer att tas bort genom den föreslagna lagändringen (se hänvisningar i §25 i lagförslaget). Om så är fallet, är detta något som Hem och Skola starkt motsätter sig. Det framgår dock tydligt av detaljmotiveringarna att skyldigheten att höra föräldrar och familjer om planen ska tas bort, vilket innebär att kommunerna i framtiden själva kan välja om de vill höra föräldrarna eller inte. En sådan förändring skulle strida mot 20§ i småbarnspedagogiklagen och Barnkonventionen.
För barnen och familjerna innebär lagändringen att deras möjlighet till dialog, påverkan och utvärdering av likabehandlingsplanerna försämras. Enligt lagförslagets konsekvensbedömning kommer antalet kontakter och bedömningar av diskriminering inom småbarnspedagogiken inte att öka på det sätt som förväntades enligt den förra lagändringen. Detta begränsar familjernas möjlighet att rapportera möjliga diskrimineringsfall inom småbarnspedagogiken och försämrar därmed rättsskyddet för barnen och deras familjer.
Slutligen vill vi påpeka att denna lagändring skulle dra mattan under det seriösa arbetet som gjorts inom småbarnspedagogiken på lokalnivå för att garantera barns likabehandling.
I kapitlet 4.3 Lärmiljöer och arbetssätt föreslår vi en omskrivning:
s. 5–6 Nya digitala verktyg ska tas i bruk för att främja och stödja lärandet. Elevernas egna digitala verktyg kan användas som stöd för lärandet enligt vad man kommer överens med vårdnadshavarna. Samtidigt säkerställer man att alla elever har möjlighet att använda digitala verktyg.”
Ändringsförslag: Nya digitala verktyg ska tas i bruk då de främjar och stödjer lärandet. Elevernas egna digitala verktyg kan användas som stöd för lärandet enligt vad man kommer överens med vårdnadshavarna. Samtidigt säkerställer man att alla elever har möjlighet att använda digitala verktyg.
I kapitel 4.3.2. Arbetssätt för vi fram att kravet på arbetssätt som stödjer självreglering inte ökar motivationen om barnets ålder eller funktionsförmåga inte räcker för att kunna agera självstyrt. Till exempel behöver många barn inom neuropsykiatriska spektrumet tydliga instruktioner och struktur för att kunna agera på ett sätt som bäst stödjer deras lärande.
I Kapitel 5.4.2, om flexibel grundläggande utbildning, framgår att undervisningen ska präglas av yrkes- och sektorsövergripande samarbete mellan olika organisationer, inklusive yrkesläroanstalter, gymnasier och andra utbildningsverksamheter. Vi anser dock att det är viktigt att också inkludera vårdnadshavarna i samarbetet. För att ge en mer komplett bild av det stöd som eleverna behöver, bör vårdnadshavarna nämnas i detta sammanhang.
I kapitel 6 Bedömning av elevens lärande och kunnande tar vi upp:
S. 2: Självvärdering och kamratrespons är en del av formativ bedömning.
Kritik: Det behövs mer forskningsbaserat stöd för fördelarna med kamratbedömning och dess påverkan på elevernas motivation.
S. 3: “Eleven och vårdnadshavaren ska få tillräckligt med information om elevens lärande, kunnande, arbete och uppförande.”
Kritik: “Tillräcklig information” är vag. Vi anser att informationen bör ges ansikte mot ansikte minst en gång per år. Samtalen ska vara dialogiska för att säkerställa att både eleven och vårdnadshavaren blir hörda.
S. 5: Vid bedömning ska elevens hälsotillstånd, behov av stöd och andra faktorer beaktas för att möjliggöra alternativt kunnande genom specialarrangemang.
Förslag till ändring: Lägg till att stödåtgärder eller särskilda arrangemang inte påverkar bedömningen, förutsatt att lärokursen eller målen inte begränsas.
I kapitel 7 Stöd för lärande och skolgång tar vi upp:
7.2 Undervisningsarrangemang som stöder förutsättningarna för lärande och ledningen av dem
S. 3: Samarbete mellan lärare och mellan lärare och yrkes- samt sektorsövergripande aktörer, samt strukturella lösningar, är grunden för undervisningsarrangemang som stödjer lärande. Tillräcklig tid ska reserveras för gemensam planering.
Ändringsförslag: Samarbetet med hemmen bör också ingå i listan över undervisningsarrangemang som stödjer lärande.
7.4 Elevspecifika stödåtgärder
S. 6: Om elevens behov av stödåtgärder inte kan stödjas av gruppspecifika åtgärder när den grundläggande utbildningen inleds, kan en bedömning av elevens behov påbörjas innan utbildningen startar. En plan ska utarbetas och förvaltningsbeslut fattas.
Ändringsförslag: Också vårdnadshavare ska kunna begära en bedömning av behovet av elevspecifika stödåtgärder innan övergången till grundläggande utbildning.
Mobila enheter används ofta som hjälpmedel, och det är viktigt att begreppet “hälsovård” inte utesluter “sjukvård.” Att begränsa tillståndet kan öka skolans ansvar för hjälpmedel och stöd för elever med särskilda behov, vilket egentligen hör till sjukvård och socialvård. Det kan även vara lämpligt att beslut om undantagstillstånd fattas i samarbete med elevhälsan, eftersom lärare eller rektorer inte alltid har tillräcklig kompetens för medicinska eller sociala bedömningar. Undantaget, som är inriktat på diabetes, bör breddas för att omfatta fler sjukdomar och funktionsnedsättningar.
Gällande tillsyn:
Hem och Skola stöder lagförslaget, särskilt att Regionförvaltningsverket ska kunna bedriva tillsyn på eget initiativ, vilket har lyfts fram av förbundet och stöds av forskning. Dock uttrycks oro över detaljmotiveringarna till 41 a §, då dessa kan försvaga lagförslagets mål och de problem som forskningen pekat på. En brist är att behovet av utbildning för personalen som ska hantera den nya uppgiften inte nämns, trots att den ska utföras med befintliga resurser. En särskild oro är formuleringen om att tillsynen främst ska ske via klagomål, vilket kan motverka lagförslagets syfte och bevara nuvarande briste
